Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Alla måste inte tro på det här.
15217
post-template-default,single,single-post,postid-15217,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Alla måste inte tro på det här.

23 Sep Alla måste inte tro på det här.

Ännu en dag lider mot sitt slut.

Den här tredje detoxdagen har varit betydligt bättre. Vaknade visserligen mitt i natten och hade ont i magen men det är inte så konstigt. Den stackaren får ju knappt någon mat. 😉

Annars har jag mått alla tiders mycket mumsigare i dag. Hungern har inte gjort sig alls lika påmind som i går. Tyckte till och med nästan om min lilla detoxdrink bestående av selleri, gurka och äpple. Färgen är ju underskön men är man inget stort fan av selleri är den väl sisådäringa, får jag erkänna. Funderade ett tag på att spetsa den med lite konjak… Haha.

Men vacker som ett livsglatt äpple, är den!

Detoxdrink

 

I går hörrni, ni vet när jag tog min lilla bastu,  då fick jag ett bevis på att den här kuren sätter i gång grejer.

När jag satt där och svettades som en blank liten mammagris kände jag plötsligt att det var som ett lager på huden. Färglöst men som – smuts, liksom. Och det var inte hudavlagringar för jag hade torrborstat min hulda kropp innan. Min hälsocoach ville ju att jag skulle basta för att driva ut all den skit som finns i kroppen och det var förmodligen den jag kände.

Jag har aldrig varit med om det förut när jag bastat men så har jag å andra sidan aldrig gjort en sån här reningskur i samband med det heller.

Så det händer saker och jag har aldrig känt mig så ren som efter den duschen i går kväll!

 

Inte får jag använda deodorant nu heller. Den täpper till lymfkörtlarna i armhålan som nu släpper ut skräpet. Och det låter ju logiskt – att stänga till där med kemikalier när det sitter ett helt knippe med lymfkörtlar som behöver tömma sig. Är det stängt där så försvinner ju slagget någon annanstans. Helt logiskt. Så nu ska jag leta någon snäll variant utan kemikalier. Det är väl liksom inte det allra bästa för någon med lymfkörtelcancer att stänga in dom, liksom…

 

Och så en annan sak.

Jag vet att det är flera av mina vänner, och säkert bland er andra läsare också, som inte tror på det här jag nu sysslar med. Som tycker att jag tappat det lite och letar mig ut bland lite kvacksalveri.

Det är förstås okej att tycka så. Jag tror inte heller på allt som andra sysslar med. 🙂

Jag vill bara säga att jag gör detta parallellt med den traditionella sjukvården. Blir jag akut sjuk eller helt plötsligt mår väldigt dåligt skulle jag åka till sjukhus direkt. Utan tvekan. Utan sjukhus hade jag inte levt i dag eftersom jag var så otroligt sjuk när min cancer upptäcktes.

Men sjukvården kan inte allt. Den är fantastisk på det akuta men betydligt sämre på att hitta orsaker till sjukdomar, eller på att se utanför sitt eget expertområde. Och det finns en stor brist på ödmjukhet inom vården när det gäller detta. I stället för att ibland erkänna ”vi vet inte” låter de patienter vandra runt i systemet utan hjälp.

Den här medicinen jag nu vänder mig till har praktiserats i så många tusen år, och gör det fortfarande, så varför skulle jag inte ge det en chans?

Ayervedan börjar nu leta sig in i västvärlden och det kommer fler och fler sjukhus som använder sig av båda delarna. Det här är dokumenterade kunskaper, inget hokus pokus.

Jag tror på att våra kroppar är så snillrikt fantastiska att läkningen finns om vi ger den rätt förutsättningar.

Jag tror på att känslor och kropp hänger ihop. Stoppar du dig full med skit så blir du till slut sjuk. Trycker du ned massa skit i form av skuld, skam, oro, sorg så blir du också sjuk. För mig finns inget konstigt i det.

Och jag tror på att vår kropp bara kan ta hand om en viss mängd tillsatser och kemikalier.

Så jag väljer att försöka vara så snäll mot mig själv som möjligt. Det betyder inte att jag aldrig mer kommer att ta en konjak, glufsa i mig en påse Ahlgrens bilar eller käka på Mc Donalds. Men nu mår min kropp skit – den är sjuk på alla de sätt. Och då väljer jag att söka nya vägar för jag vill bli frisk och det har inte den traditionella sjukvården lyckats lösa. Så enkelt är det.

 

Jag känner redan hur min svullnad börjat gå ner. Jag känner mig piggare och lätt i kroppen på ett sätt jag inte gjort på länge.

Men jag vet också att jag har mycket att arbeta med mentalt. Jag har fått små fragment av saker när jag varit här. Bilder – kanske minnen? – som jag inte vet än riktigt vad det är. Men de väcker känslor.

Så något är på gång som vill ut – behöver ut.

 

I dag har jag tillbringat mycket tid utomhus. Helt osminkad, med rosiga kinder och okammat hår har jag njutit av sol, höstvärme och natur.

NyttJag

Det är gott att leva nu, hörrni.

Det är jättegott.

 

Puss på magmunnen! ♥

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
Inga kommentarer

Sorry, the comment form is closed at this time.