Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Det är vi som är gäster!
15361
post-template-default,single,single-post,postid-15361,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Det är vi som är gäster!

18 Jan Det är vi som är gäster!

Hej på er där hemma!

Det har gått några dagar sedan senaste inlägget. I fredags tog jag mig ju ner till södra Indien och delstaten Kerala. Har nu bott på ett litet, litet ställe där det absolut inte finns något att göra. Det finns ingen affär i närheten, inga sevärdheter. Allt som finns bortom hotellets framsida är en dammig väg.

Men jag bor jättefint! Det är mitt rum med den gröna stolen framför. Där jag står och tar bilden börjar poolen och bakom den ligger en klunga palmer precis innan den gigantiska stranden. Underbart.

Indienhotell

Och detta är precis vad jag har behövt. Det är egentligen först i dag, nästan en vecka efter jag lämnade Sverige, som jag landat på riktigt.

I går var jag ledsen, kände mig ensam, var rastlös och kunde inte sitta still mer än tio minuter. Jag ville hem. Jag kände då att jag slösade tid på ett ställe där inget händer, där jag inget får se. Allt var bajs och jag längtade bara bort.

Men det var just detta jag behövde för att få ro och därför bestämde jag mig för att stanna en extra dag. För att ge mig den lyxen att ta tag i de jobbiga känslorna, att inte kunna fly. Det var tufft i går, men jag visste hela tiden att det bara var en fas och jag tillät mig vara ledsen.

I dag var det helt annat. Plötsligt kunde jag se att här finns visst massor att upptäcka!

Här finns en bedåååårande solnedgång. Här finns fiskarna som paddlar ut i skymningen i sina smala träbåtar, med sina nät. Här finns miljoner krabbor att studera på stranden och här bjuder palmerna på örongodis när de prasslar i vinden. Och här kan man gå en timme på stranden och de enda fotspår man ser är sina egna…

Indien Fotspår

I dag har jag kunnat sitta still och bara ta in. Sett hur havet brusar. Lyssnat på ekorrar i palmerna. Njutit av underbart god mat. Och jag kramar mig själv för att jag stannade.

I går träffade jag en indisk familj på stranden. Eller – en hel släkt var det nog till slut som ville komma och prata. De berättade att de går till stranden varje söndag. Andra dagar finns det inte tid pga jobb och skola. De är så underbara att prata med. Så uppriktigt nyfikna och öppna.

Jag iakttog dem där på stranden. Barnen, farmor, mormor och säkert några mostrar också. De skrattar så mycket. De har så lite men så mycket att skratta åt.

Tänkte på det när jag läste recensioner av det här hotellet. Vissa klagade exempelvis på att det var för mycket skräp på stranden samt att det ju var slum precis intill. Att man tvingades se fattiga indier från poolen.

 

Sånt gör mig så ledsen.

Ja. Indien är skräpigt. Ja, även på stränderna. Det är sopor och allsköns bråte.

Ja, utanför hotellen ser man slum för att många indier bor så. De bor inte i villakvarter med Skanskahus, fasadbelysning och nyklippt ligusterhäck.

Det som jag tycker så mycket om med indierna är att de verkar vägra anpassa sig – efter oss. De ger av hela sitt hjärta men detta är deras sätt att leva.

Vi får aldrig glömma det.

Slummen ligger inte för nära vår strand av den enkla anledningen att detta inte är vår strand – det är deras. Vi får låna den någon vecka men de bor här varje dag, varje månad, år efter år. De lever sina liv på den här stranden.

Passar det inte? Nähä – det är okej. Men baktala inte det folk som lever här för jämnan. Som arbetar hårt för sin försörjning men ändå har stolthet nog att inte anpassa sig efter bortskämda turister.

Vi är gäster på besök – inte dom. Och vi har otroligt mycket att lära av indier när det gäller glädje, generositet och att ta tillvara på nuet. Punkt!

Indienstrand

Så – behövde få ur mig det där.

 

Nu är jag i alla fall mogen att dra vidare. Till Kovalam. Där finns det mer folk och det längtar jag lite efter nu. Jag har tagit in på ett ställe som tydligen ska ha mycket bra ayurvedabehandlingar och det är ju en av de saker jag vill ha här.

Så – dags att packa ryggsäcken igen.

Mot nya äventyr – men nu med ett betydligt större lugn.

 

Namaste och puss på hälen!

Indien Sunset

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
Inga kommentarer

Sorry, the comment form is closed at this time.