Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Det finns ingen väg tillbaka nu
15198
post-template-default,single,single-post,postid-15198,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Det finns ingen väg tillbaka nu

21 Sep Det finns ingen väg tillbaka nu

God kväll på er!

Den första dagen i stugan är snart till ända. Jag har inlett min reningskur och denna dag kallas för förberedelsedag – helt enkelt att förbereda min kropp på morgondagen.

Jag åkte upp hit till torpet på morgonen. Tände en rökelse, packade in mina varor i kylskåpet och bara lät tystnaden och lugnet ta över. Det finns ingen annan plats på jorden där jag så fort kommer ned i varv som här. Det är underbart.

Helt enligt kuren lagade jag en grönsakssoppa. Enkel men god. Jag åt i stort samma nu i kväll och däremellan har jag bara druckit örtte. Ingen tung mat – fri från alla animaliska produkter och  sädesprodukter. Inte mycket till mat om man är riktigt hungrig (eller ”ett slag för örat”, som min mamma skulle kallat det – haha)

Men jag är inte hungrig. Det trodde jag inte heller att jag skulle bli – min kropp och mitt huvud är nu inställda på detta. Och i morgon blir det knappt någon mat alls.

Detoxmat

 

Men det hände något annat i dag. Något som jag ännu inte är riktigt beredd att dela här fullt ut men som skapat både kaos och en aha-upplevelse hos mig. Det handlar om något som en människa i dag berättade angående min barndom.

Vi människor har ju i bland en försvarsmekanism att förtränga jobbiga händelser. Jobbiga – eller till och med traumatiska. Jag har i dag fått indikationer på att jag troligtvis varit med om något sådant i 10- 12-årsåldern. Något som gör för ont att minnas. Som jag förträngt.

Och detta har givetvis satt sig i min kropp. Satt ned min motståndskraft mot sjukdomar, problemen med magen. Genom blockeringar som påverkar hela mitt liv. För kroppen glömmer inget. Förr eller senare kommer allt upp.

Jag har själv tidigare haft den känslan att något hänt. Letat bland minnen men inte hittat något. Men det jag i dag fick höra landade direkt.

Jag tog en lång promenad bland skog och över ängar. Pratade lite med mamma. Som jag saknar henne.

Hela min tillvaro förändras just nu. Jag går igenom något som är så mycket större än jag anat.

Som jag sagt tidigare – kropp och sinne hör ihop. Läkning av kroppen måste göras samtidigt som läkning sker av själen.

Jag inledde den för ett år sedan, när jag började se på mig själv med öppnare ögon – via de kurser i personlig utveckling jag gick då.

Nu har en ny fas inletts i den processen. Reningsfasen – på alla plan. Då all skit ska upp till ytan och tömmas ut.

Det är spännande. Och samtidigt väldigt skrämmande.

Men det finns ingen väg tillbaka nu.

Inte om jag vill bli frisk.

 

Puss på nästippen! ♥

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
2 Kommentarer
  • Therese
    Publicerad vid 22:00h, 21 september

    Det är läskigt det där, med att man förtränger saker. Jag har också fått reda på att jag förtränger flera händelser och har faktiskt funderat på att gå till en hypnotisör. Men jag har hört så mycket blandat om det. Jag vet inte om det kanske är bäst att låta det vara förträngt? Eller om det går att bearbeta sig igenom. Jag är iaf övertygad om att du kommer klara den här kuren galant.
    Massa kärlek till dig!

    • Liselotte Erndin
      Publicerad vid 06:44h, 22 september

      Hej Therese!
      Jag är övertygad om att händelser som vi förtränger gör oss sjuka.
      Oro, sorg och mental smärta behöver bearbetas, den försvinner inte. Antingen finns den kvar som ett minne, något jobbigt vi tagit oss igenom, eller så stannar den i kroppen och gör oss sjuka.
      Tänk dig själv när du går och bär på något jobbigt som du ska berätta. Något som är svårt att få ur sig. Du vet hur det sätter sig och känns jobbigt i hela kroppen – tex så får du ofta då ont i magen. Tänk dig sen när du väl HAR berättat – den känslan av befrielse som infinner sig i din kropp, hur mycket lättare du känner dig, befriad! Kroppen mår bra igen för att ditt sinne har fått ro.
      Att trycka ned och trycka ned, medvetet eller omedvetet, tror jag skadar oss stort. Så jag kommer definitivt att göra vad som krävs för att minnas. Och med tanke på din sjukdomshistoria så kanske det är värt att testa? För att inte ta mer skada?

      MASSOR av kärlek till dig också!