Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Det går inte att beskriva…
15411
post-template-default,single,single-post,postid-15411,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Det går inte att beskriva…

30 Jan Det går inte att beskriva…

Se där ja! Lite wi-fi igen!

Har inte haft tillgång till internet på ett par dagar och det har varit helt okej. Har verkligen bara sovit på hotellet så det har kvittat.

De senaste dagarna har jag alltså tillbringat i Varanasi – denna uråldriga stad och den allra heligaste av dem, enligt hinduismen. Det var 10 km härifrån Buddha höll sin första predikan och ja – historien, religionen och andligheten genomsyrar hela staden. Det är ett otroligt jytter med en labyrint av små, smala, otroligt trånga gränder där människor samsas med mopeder, kärror och ja – kor.

I Varanasi är de verkligen precis överallt. I trapporna, framför ingången till de små affärerna, inuti husen och mitt på de största trafikerade gatorna. Kor, kor, kor.

Indien Gatuko

Varanasi kan inte beskrivas egentligen – det måste upplevas. Å ena sidan detta enorma myller av människor i gränderna och uppe på de stora affärsgatorna – å andra sidan lugnet nere vid floden. Jag bodde med utsikt över hela Ganges och det var helt sagolikt. Man tappade andan – nästan bokstavligt.

Indien Flodvy

Indien huvudbörda

Indien Madrasser

Indien Gränden

 

Flodremsan består av hela 84 så kallade Ghats – nedgångar till floden. Och här gör människor allt. Många hinduer gör pilgrimsfärder till Ganges för att bada – vilket anses rena en från synder. Varje hindu bör göra en resa till Varanasi under sitt liv.

Men floden används också av de människor som bor här. Man går ner för att tvätta både sig själv, sina kläder eller andra ägodelar. Floden är extremt smutsig så den som inte är uppfödd här bör inte ens tänka tanken. Det sägs också att blir man inte magsjuk efter ett besök här – då har man inte varit i Varanasi. Det säger en hel del…

Indien Flodtvätt

Indien Båt Ganga

Indien Gangatvätt

Men här finns en annan renhet.

Jag satt i går kväll vid en av dessa ghater med papper och penna. Jag skrev ned allt jag vill förlåta mig själv för. Dels vissa speciella händelser som jag ångra men ännu mer saker jag burit på, lagt på mina egna axlar. Saker jag tagit ansvar för som inte varit mina egentligen. Jag har ofta sett ned på mig själv och tyckt att jag inte är så framgångsrik, snäll, ödmjuk eller generös som jag borde. Såna saker som inte fyller någon som helst bra funktion utan bara tynger. Dessa skrev jag ned och kastade sedan pappret i floden.

Det kändes jättebra. Och när jag bara 30 sekunder efteråt tittade ned var pappret med min skuld nedskriven helt borta…

Lite längre bort satt en grupp unga killar och män och såg detta. De vinkade mig till sig och jag gick dit och berättade vad jag gjort. Sedan var en lång och härlig diskussion igång om livskvalitet, andlighet och vikten av att bejaka det fina hos sig själv.

Haha – där satt jag. I Varanasi i Indien. På en slags påle ute i vattnet med fem indiska män och drack whiskey och pratade om livet. Heeeeeelt underbart!

Jag har träffat så otroligt många spännande människor.

Ta den här snubben till exempel. Vi började prata (på engelska, hindi och kroppsspråk) och han bjöd mig till slut att sitta ner med honom när han bad.

Där satt vi och tittade ut över floden, han och jag. Han bad på sitt sätt och jag på mitt. Som den naturligaste sak i världen. Vi förstod inte riktigt varann genom språk. Men ögonen. Vi kunde se in i varandra. Där var vi samma.

Indien Heligman

Tyvärr kantas flodremsan av många försäljare. Jag har inte något emot det egentligen – för många är det enda chansen till inkomst – men just här var de otroligt påträngande. Det gick inte att gå en meter utan att bli erbjuden en tur på floden eller guidad visning. Men samtidigt är de, som jag sagt tidigare, så intresserade av vem jag är – så därför blir det många samtal per hundra meter.

Ja, de vill sälja. Men de vill precis lika mycket prata. Om äktenskap och barn. Om kvinnoroller, religion eller höra om världen, som jag upplevt i större fysisk utsträckning än de har eller någonsin kommer att göra.

Indien blomkvinna

Indien kobra

Och så var det då det där med kremeringarna…

Dessa görs vid vissa ghater och första kvällen besökte jag alltså en av de största, Manikarnika.

Jag började prata med en ung kille som hette Rohit. Fattig som de flesta, utan jobb men med stora drömmar om att bli lärare. Han berättade så mycket och jag var förstås jätteintresserad. Så han tog med mig till Manikarnika.

Där brann sex, sju eldar. Vi kryssade emellan dem och värmen och röken sved i ögonen.

Han pratade med en familj och frågade om vi fick slå oss ned. Det var alltså familjen till en av de döda på platsen.

De hade fått bidrag genom en stiftelse för att kunna betala de 65 kronor som veden som används kostar. Det är en speciell sorts ek som är lättantändlig och som avger en doft som tar bort lukten av bränt kött.

På stockarna låg en kropp invirad i vitt tyg och en liten pojke i familjen hade precis tänt på.

 

Att sitta där, med familjen, och se hur först tyget och sedan kroppen tar eld… Hud som börjar bubbla. Fötter som till slut förkolnar.

Dessa fötter. En bild som alltid kommer finnas inristad i mitt huvud. Som ni förstår så tar man inga bilder där.

Tystnad. Det som hörs är eldens knastrande och nya vedklabbar som klyvs en bit bort. Ny ved, nya kroppar.

 

Det var en stund som är svår att beskriva. Att som ensam kvinna sitta och se hur deras pappa, morfar brann upp. Inga kvinnor är tillåtna denna stund eftersom de anser att kvinnor har lättare att gråta och tårar gör att själen inte når Nirvana. Det är det som är målet – att den avlidne ska slippa återfödas på jorden utan slutligen stanna i himmelen.

Det var inte otäckt, inte alls. Men det var otroligt starkt.

Runt omkring mig brann flera eldar, flera kroppar och i den stunden kände jag så otroligt starkt hur allt är ett enda kretslopp. Hur vi alla är ett, att vår kropp bara är en boplats under tiden på jorden och att döden bara är en del av livet.

Det var mäktigt och det var vackert.

Efter tre timmar samlas kvarlevorna ihop och familjen sprider dem i floden. Om du inte är gravid, barn eller en hög präst. Dom anses så rena att de inte behöver renas från synder. De kastas i stället ut i floden och därför kan man se lik eller kroppsdelar komma flytande. Det slapp jag, som tur är.

Varanasi – Kommers. Död. Livsglädje och en plats för förlåtelse.

Jag önskar att alla fick komma dit.

 

Namasté och en stor puss på hjärtat. 

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
2 Kommentarer
  • Eva
    Publicerad vid 14:07h, 31 januari

    Beware, det låter faktiskt som ett jätteläskigt ställe. Jag undrar verkligen om jag skulle klara av att åka dit helt ensam. I övrigt har din Indien-rapportering varit väldigt inspirerande. Har aldrig tidigare känt mig sugen på Indien – men nu…

    • Liselotte Erndin
      Publicerad vid 15:38h, 01 februari

      Nu är ju Indien så mycket mer än kremeringar, liksom… 😉 Men tror man inte att man skulle fixa det ska man kanske inte åka just dit.
      Själv upplevde jag det inte alls som läskigt. Då hade jag gått därifrån.
      Tvärtom – jag tyckte det var otroligt stort att få dela en sådan intim upplevelse med en indisk familj. Dö ska vi alla – det är vi i Sverige som låtsas som att det inte är så…Och därför blir det obehagligt. Indierna ser det på ett annat sätt. Ett sätt jag ser som så sunt.

      Kram!