Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Det svåraste jag gjort
15283
post-template-default,single,single-post,postid-15283,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Det svåraste jag gjort

26 Okt Det svåraste jag gjort

I morse tvingades jag göra något av det svåraste jag utsatts för.

Jag åkte från Torpet kvart över sju för att ta Cindy till veterinären. Vi var alla uppe – barnen och Tony sa hejdå. Eller – tvingades säga hej då. Man kunde se desperationen och den djupa, djupa smärtan hos dem när Cindy glatt hoppade in i bilen. Lilla Cindy…

Under hela resan till Kalmar satt hon och tittade på mig. Inte sorgset, inte anklagande utan bara – lugnt. Det fanns ingen stress, ingen ångest trots att jag grät hela vägen. Hon bara tittade på mig och var helt lugn.

Efter den första sprutan kröp hon intill mig. La sitt lilla huvud på min axel och blev så trött, så trött. När överdosen sömnmedel sprutades in tittade vi varandra i ögonen. Jag klappade henne och vi tittade på varandra tills hennes lugna ögon och lilla kropp sjönk ihop.

Jag fick en stark, stark känsla av att hon nu var ”klar”. Att allt var okej och att hon kände sig helt trygg. Med mig. Med sin egen död. En oerhört stark känsla där när vi tittade på varandra.

Sedan var det över. Och det var något av det absolut svåraste jag har gjort.

 

Jag tog hem henne till Torpet. Där hade Tony förberett en grav och i eftermiddags la vi ned henne i hennes tygkorg – i en fleecefilt tillsammans med den älskade bollen. Alex skickade även med ett brev till mormor. Innan dess hade vi klippt en lock av hennes yviga svans som vi knöt ett vackert spetsband runt. Ett minne.

Grav

 

Nu är det bara tomt.

Vi har alla gått omkring som vandrande vålnader hela dagen. Tittat på bilder och filmer där hon leker. Sovit.

Tänk att det kunde bli så tomt så snabbt. Men å andra sidan är de dagarna lätträknade då vi har varit hemma utan Cindy. Hon har ju liksom varit här hela tiden. Har jag åkt till Torpet så har hon varit med.

Nu är tystnaden så stark att jag nästan kan ta på den. Inget tassande. Ingen som gnager på ben. Ingen som kommer med bollen och vill leka.

Vi tog rätt beslut. Hon ska inte behöva lida.

Men nu är det väldigt tomt.

Och tyst.

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
Inga kommentarer

Sorry, the comment form is closed at this time.