Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Detta är MIN tid!
15531
post-template-default,single,single-post,postid-15531,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Detta är MIN tid!

17 Okt Detta är MIN tid!

Löven prasslar under de utslitna sommarskorna.

 

De som egentligen inte är gjorda för höstväta med blöta löv. Men då min kropp inte är vän med värmen får de fortsatt pryda mina nakna fötter. Ett tag till.

Tänk att något blött över huvud taget prasslar? Konstigt.

Men våta löv i regnbågsskrud gör det.

 

Jag har inte varit här sedan floxen blommade och solen fortfarande höll mig ute till klockan nio.

Men jag tror egentligen att det är nu – i multnande sommar – som torpet gör sig allra, allra bäst.

 

Mitt älskade torp. Min själsfrände och förtrogne. Min räddare i nöd och min inspiratör vid sinande kreativitet.

Mitt älskade torp.

torp-ros

Jag sitter just nu vid mitt köksbord. Det där perfekta bordet jag hittade på Blocket och som letat efter mig. Kan det vara ett vitmålat Äpplet? Nej, jag tror inte det. Räfflorna på benen vittnar om annat.

Men det finns inget bättre bord att samla tankar vid. Eller låta dem löpa fritt, för den delen.

Det är här stearinljusen blir varmare än hemma – lågan gulare än i stan och stearinets färd nedför sin egen kropp ett konstverk.

Det är här andlighet, öppna sinnen och tillåtelse bor.

Här, vid mitt köksbord, i den mest kompakta tystnad du kan ana.

 

torp-ingang

”Är du inte rädd?” frågar vissa, rentav många. ”Är du inte rädd för ensamheten, tystnaden och det totala mörkret?”

Jag har sugit in den frågan så många gånger. Jag förstår den men kan inte riktigt känna den i min mage.

Vad är det jag ska vara rädd för här som jag inte räds i stan?

 

Mörkret? Ja, men det gömmer ju mig lika mycket som en förövare.

Tystnaden? Den hjälper mig ju att höra det som inte ska finnas här.

Ensamheten? Den ger mig mer skydd än en fullsatt nattklubb eller en stor konsert där överfall sker. Hur ofta hör du om överfall i – Bredsättra?

 

När jag kom hit i dag visade inomhustermometern på 11, 6 grader. Även för en värmekänslig kropp som min är det en temperatur som bringar olust.

Den gamla svärtade vedspisen i köket är av det mer motsträvigare slaget. Man måste truga, locka, smeka och ge sin tid och svett för att den ska jobba med dig.

 

Och det finns något väldigt vackert i det.

Varför ska den ge av sitt innersta utan att jag gör det? Varför ska jag kunna räkna med dess medgörlighet om jag inte ger av mig själv tillbaka?

Och det var just vad jag gjorde i dag. Vad kan vara mer av mig än att hjälpa den brinna med hjälp av mina krönikor? Spisen och jag i en symbios av offrande. 😉

torp-kronika

 

Och som den brinner nu. Att sitta och se i denna eld är att totalt öppna allt. Att för en stund hypnotiseras av eld som slukar vedträn som levt 50 år – det ger perspektiv om man låter det.

I denna stillhet unnar jag mig nu två dygn av totalt – jag. Att vakna när kroppen önskar, att äta när magen säger att mat är vad den behöver, att möta naturen utan plikt och måsten om att återvända, det är den totala friheten.

Det finns inget vackrare och mer livskraftigt än att lyssna till det just jag behöver.

Att låta de höstblöta löven prassla under mina sommarskor.

Att lyssna till all den klokskap en timme med enbart brinnande vedklampar ger.

Att se ut i mörkret och bara möta dig själv.

torp-stamning

 

Det är lycka.

Sedan må Herr Cancer, Fröken Harintetid eller Fru Harinteråd säga vad de vill.

Men naturen begär intet. Den bara ger.

 

Detta är min tid. Jag tar bara det jag redan äger – min tid.

Och en och annan konjak. 😉

 

Puss på knäskålen!♥

 

torp-njutning

 

 

 

 

 

 

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
1Kommentar
  • Eva
    Publicerad vid 02:39h, 18 oktober

    Låter härligt. Även om det väl var väl drastiskt att få fart i spisen med krönikorna…
    Skönt ändå att det fanns lite konjak. Ensamhet är väl trevligt, men det finns gränser.