Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Du och jag är vinnare, Elisabet!
15668
post-template-default,single,single-post,postid-15668,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Du och jag är vinnare, Elisabet!

10 Apr Du och jag är vinnare, Elisabet!

Allloooooo!

Men se där, ja! Här var ju jag igen!

Jag fick ett lååååååångt meddelande på messenger häromdagen. Det var från Elisabet. Hon hade hittat min blogg när hon själv fick follikulärt lymfom och genomgår just cellgiftsbehandlingar. Nu hade hon plöjt igenom min gamla blogg CancerLotta och även denna som du just läser och undrade:

”Vart har du tagit vägen? Jag behöver dig!”

Så slutade hon sitt meddelande.

Det är svårt att förklara vad ett sådant brev väcker i mig. För jag känner hennes sorg, hennes vanmakt och hennes rädsla. Hon går just nu sitt livs tuffaste fight med allt vad det innebär och jag vet ju SÅ väl hur det är. Hon vill veta hur det är, vad som väntar – från någon som  har gjort resan.

När Herr Cancer kom till mig 2009 googlade jag också. Ville hitta bloggar från andra som upplevde samma sak som jag. Jag hittade inte en enda. Inte EN.

Inte heller hittade jag litteratur, artiklar eller andra forum som var skrivna på begriplig svenska.

Det som fanns att tillgå var sjukvårdens allmänt hållna beskrivningar, det var statistik som talade om att jag skulle dö inom en tioårsperiod (bara två år kvar nu! Tjohoooo!) och det var doktorsavhandlingar jag, allvarligt talat, inte begrep ett dyft av.

Jag hade velat ha en blogg. Någon som gått igenom samma skit som jag och som kunde berätta hur det VERKLIGEN är. Men det fanns ingen. Och det fick mig att känna mig otroligt ensam och var en av anledningarna att jag började blogga.

Jag har fått många brev under dessa år. Och varje gång träffar de mig rakt i hjärtat. För jag förstår vad Elisabet menar när hon skriver att hon ”behöver” mig.

Hon behöver min historia. Hon behöver mitt hopp och hon behöver att jag beskriver den krassa verkligheten av hur det är att leva med follikulärt lymfom, utan medicinska termer.

Så jag ska försöka bli bättre på att göra det. Eftersom det är viktigt. Jag har ju så många gånger pratat om att jag ska skriva boken. Den jag själv velat läsa när jag blev sjuk.

Och jag HAR påbörjat. Men kommer inte vidare. Jag har ingen aning om varför. Eller, jo det har jag. Jag är en MÄSTARE på idéer men jag suger på att färdigställa något om jag inte har en piska på mig. Hade ett förlag beställt boken skulle jag skrivit den på ett kick men utan piska – näääääääääääää.

Så vi får se.

Men jag kan i alla fall berätta att jag mår bra. Jag har cancer men just nu skiter jag i det. För att jag kan. För att jag inte är mitt i skiten som Elisabet är. Och det är jag SÅ tacksam för.

Och Elisabet, fina sköra, törstande Elisabet – det finns en tid efter det där. Efter trötthet, vanmakt, ilska och nålar.

Vi kommer aldrig att friskförklaras. Men ditt liv finns kvar när sista behandlingen är gjord. Och du ska tillåta dig att vara arg, ledsen, dum och irriterad. Be om ursäkt och folk förstår. Människor förstår faktiskt.

Du går ditt livs match. Och bara det faktum att du just nu läser detta visar att du är en vinnare. Alla har inte den turen.

Men det har Du. ♥

 

Puss på nosen!

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
5 Kommentarer
  • Monica
    Publicerad vid 22:59h, 10 april

    ❤️

  • Eva
    Publicerad vid 06:16h, 11 april

    Till Elisabeth o Liselotte ( många lisor här)

    Jag blev sjuk 2010 och kastades ner i ett stort svart hål, trodde allt var kört och satte igång med vad jag nu fattar var en stor jäkla döstädning.
    Jag tror inte jag överlevt den vintern utan Cancer-Lottas blogg. Jag läste den varenda dag, ett tag kunde jag den nästan utantill.
    Det fanns alltså nån därute som fortfarande levde och njöt av livet trots att hon drabbats av samma skit som jag!
    Ett tag var jag så jobbig att jag till och med letade på Lottas telefonnummer och ringde bara för att få höra på riktigt att hon fanns, haha. Tack Lotta för att du stod ut med det också. Det betydde så mycket. Börjar nästan grina när jag tänker på det . Förresten – jag grinar!
    Det som gör mig lite förb-nn-d när jag tänker tillbaka är : Varför kunde inte sjukvården också ha förmedlat en gnutta hopp? Läkarna måste väl ändå haft koll på att de flesta med follikulärt lymfom lever bra liv efter behandling? Sekretess i all ära, men varför kunde inte dom ha kopplat ihop mig med nån som hade samma fucking sjukdom och som mådde bra?
    De enda ord som kom från det hållet var ”obotlig”, ”återfall” ”ALLA får tillbaka sjukdomen”.
    Tack och lov fanns Cancer-Lotta och en fullständigt galet livsbejakande blogg att tillgå!
    Nu är det snart sju år sen jag fick diagnosen. Jag mår oförskämt bra. Visserligen vet jag att varje läkarbesök kan betyda bakslag och ibland är det tungt att vara ”obotlig”. Att livet är skört blir så konkret. Å andra sidan: vad som helst kan ske när som helst. På Drottninggatan i Stockholm till exempel.

    Så om du orkar nån gång, Liselotte: Skriv den där boken. Om inte, fortsätt blogga nån gång emellanåt. Du är guld värd!

    Och Elisabeth: Kämpa på, det finns massor av ljus i tunneln!

    Luv

    • Liselotte Erndin
      Publicerad vid 12:29h, 12 april

      Nu bidde jag faktiskt lite rörd… Puss på dig, Eva!

  • Lisbeth
    Publicerad vid 21:23h, 11 april

    Jag blev sjuk hösten 2014. Jag tillhör också dem som läste och följde din blogg. Det gav mig mycket tröst i bedrövelsen.
    Jag hade ”turen” att ha fått ett lymfom som var botbar efter cellgiftsbehandling.. Men tack Lotta för din blogg!

    • Liselotte Erndin
      Publicerad vid 12:27h, 12 april

      Hej Lisbeth!

      Åh, vad härligt att din cancer var botbar!
      Det gör mig riktigt glad att läsa det!

      Stor kram
      Liselotte