Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Ett nytt steg i vårt förhållande
15689
post-template-default,single,single-post,postid-15689,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Ett nytt steg i vårt förhållande

10 Jul Ett nytt steg i vårt förhållande

Hej på er alla fina!

Det var länge sedan men nu känner jag att det är något jag vill dela med er. Mitt liv har förändrats (nej, INTE cancern!) och jag vill dela.

 

Är det något vi kan enas om så är det väl att allting här i livet är föränderligt? Få saker är likadana, eller känns likadana, som för 20 år sedan – eller hur?

Och när saker förändras måste man hitta nya sätt att förhålla sig till det – tänka i nya banor, kanske hitta helt nya vägar som man aldrig tänkt sig – då för 20 år sedan.

Och håll med om, att när saker inte fungerar – när man provat ett sätt sjuttiotolv gånger och det fortfarande inte funkar, då är det dags att försöka hitta ett annat sätt? Jag tror vi är överens där.

Precis så är det just nu för Tony och mig.

I flera år har vi vandrat rätt mycket åt olika håll. Vi vill olika. Vi tänker olika. Och framför allt – vi behöver olika.

Men vi älskar varandra otroligt, otroligt mycket.

Så vi har stångats, jag har försökt få honom att tycka som jag – han har försökt få mig att tycka som han.

Jag har försökt göra mina behov till hans – och han har försökt göra sina önskningar till mina. Ja, ni vet hur det är.

Det har givetvis inte gått. Självklart inte utan att den ene får göra stort avkall på sig själv. Vilket oftast lämnar en så bitter eftersmak för båda. Och vi är nu båda 50 år – vi vet vilka vi är, vad vi behöver och vi är medvetna om var vi kan tänka oss att kompromissa.

Och där krockar vi i vardagen. Gång på gång. År efter år.

Men vi älskar varandra otroligt, otroligt mycket.

Risken finns dock att gräl, upprepade gräl om samma sak – kommer att gnaga sönder den där vackra kärleken. Bit för bit. Tugg, tugg för varje överilat hårt ord. Tugg, tugg för varje dag av tjurande eller känsla av ensamhet i tvåsamheten. Tugg tugg för varje gång jag tjatar eller blir arg eller han sluter sig.

Så klart har vi pratat om skilsmässa. Så klart. Inte minst i stridens hetta, när sorg och besvikelse sköljer över en och man spottar ut de bittra orden ”Ja, men då skiljer vi oss då för f-n!” Men också när egot talat mer än förnuftet. Så ofta har det varit så…

Men nä – det går inte att skiljas.

För vi älskar varandra så otroligt, otroligt mycket.

Så vi har nu bestämt oss för att helt enkelt ta ett nytt steg i vårt förhållande. Allt i livet är föränderligt – och så också vår relation.

Så Tony och jag kommer hädanefter att vara särbo.

Till att börja med har Tony flyttat till stugan och jag bor i stan med grabbarna. Vi träffas när vi båda vill och där emellan lever vi fullständigt självständiga på varsitt håll. Fortfarande i en relation – vi snackar inget springa-på-krogen-och-träffa-andra-fritt-förhållande. Men vi ger varandra utrymme, vi ger varandra ”space”.

Helt enkelt för att rädda kärleken.

Förhoppningsvis kommer vi även i framtiden göra resor ihop, ha släktträffarna tillsammans eller ta en öl på puben – sådant vi båda älskar. Jag hoppas och tror det. När allt har lagt sig. När vi landat.

 

Och nu sitter jag här och känner att detta är så rätt. Det är absolut inte utan sorg, självklart är det jobbiga stunder, men ändå med en känsla av att nu kunna – andas. Lättnad. Och jag vet att han känner något liknande.

Kanske möts vi i framtiden i att vi vill leva ihop igen. Kanske är detta början till slutet. Jag har ingen som helst aning.

Men jag är stolt över att vi vågar hitta vägar, tänka i nya banor och anstränga oss. Jag är stolt över att vi vågar ta det besvärliga för att eventuellt rädda det finaste som finns – kärleken.

För vi älskar ju varandra så otroligt, otroligt mycket… ♥

 

Puss på hjärtat på er och ja – Tony har givetvis sagt okej till att jag skriver detta. ♥

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
14 Kommentarer
  • Eva
    Publicerad vid 20:43h, 10 juli

    Modigt! Både att göra och att skriva.

  • Marie-Louise Bergqvist
    Publicerad vid 20:45h, 10 juli

    Så fint skrivet och så rätt ni gör. I vår ålder behöver man mycket tid för sig själv, göra det man vill och när man vill. Ta hand om dug❤️

  • Lena Sandberg
    Publicerad vid 22:19h, 10 juli

    ❤️😘

  • Nina
    Publicerad vid 05:56h, 11 juli

    Ärlighet mot sig själv är den största kärlek till någon annan. <3

  • Laila Lagnemar
    Publicerad vid 06:04h, 11 juli

    Kära Liselott!
    Vad starkt o förståndigt o mänskligt! Utan att bry sig vad andra tycker. Att gå in i något där man inte vet hur det slutar. Man vet bara att det är de bästa här o nu, för alla. Jag beundrar ditt sätt att vara. Du är en bra förebild för många. Du säger det många inte vågar andas, kanske skulle vilja men inte vågar göra. Stort lycka till.

  • Ingrid
    Publicerad vid 06:40h, 11 juli

    Jag vet inte vem ni är….Men säger bara YESS!!!! Detta steg ni nu tar har jag påtalat många gånger SÄRBO är ett perfekt sätt att vårda kärleken men då ska båda känna att det är VI!!! Alternativt att man inte ALLTID måste resa på semester tillsammans. Vi gör så här: Maken åker själv iväg en vecka så hakar jag på de sista 4-5 dagarna…detta passar oss att man får lite plats för sig själv…Lycka till. Ingrid

  • Inga-Lott
    Publicerad vid 07:20h, 11 juli

    Känner till ett par som gjorde just detta sedan barnen vuxit upp. De skaffade varsin lägenhet och träffades när de kände för det och var så lyckliga och glada.Ett annat par hade mindre barn när de blev särbo. De löste frågan genom att låta barnen behålla villan.Så byttes föräldrarna av att bo växelvis i den gamla villan och i den nya lilla tvårumslägenheten.Alla sätt är bra när man kommer överens om lösningarna.
    Man behöver uppfostra sej själv för att inte försöka påverka partnern och påtvinga sina egna åsikter om hur livet ska levas. Det är tufft och tar tid, men man kan lära sej.
    Själv fick jag ”avlägga examen” i detta när jag gifte mej som äldre .Vi var gifta men ändå fria och fick några mycket fina år..Vi två hade aldrig kunnat vara tillsammans om vi träffats tidigare i livet. Det går att lära sej av sina erfarenheter och….kanske det är vad livet egentligen innebär……..att lära sej hela tiden? Lycka till med ert fortsatta liv och kom ihåg ta en öl tillsammans då och då……………

  • Susanne
    Publicerad vid 09:02h, 11 juli

    Klokt och fint…..lycka till 😘

  • Marie
    Publicerad vid 09:21h, 11 juli

    Så fint skrivet L. Du är magisk med dina tankar och ditt sätt att skriva.
    Jag kommer dock ge dig och Tony ett litet tips på vägen.
    Alla är vi olika och jag lever nu vid snart 50 i tesen, är det värt att strida för detta, eller ska jag välja en annan strid som fyller mitt behov mer att ”vinna”. Detta tänkande har jag överfört till min ”nya” man och det funkar så bra. Varje gång någon av oss är på väg in i att starta ett gräl säger den andra. Älskling är detta värt striden så tar vi den? Blir numer aldrig några bråk eller stora diskussioner, blir mer lätt lösningsorienterat.
    Det ”farliga” med att vara särbo, som jag var i 10 år med Tomas, är att när man ses så har man så sjukt höga förväntningar. Alla ska vara glada, alla ska må bra, sexet ska vara super..det blir inte äkta. Du kan jämföra det med julafton eller midsommar.
    Så kontentan av mitt meddelande:
    Ha inte för stora förväntningar när ni ska träffas, ställ inte för hög krav och blir du irriterad över något,, tänk är det värt en fight för detta eller ska vi bara ha en mysig dag ihop 🙂 puss på dig

  • Irene
    Publicerad vid 10:21h, 11 juli

    När man vet att man lever en begränsad tid känns det än mer viktigt att inte begränsa sitt liv eller låta sig begränsas eller låta nån annan begränsa eller normer eller vad du vill. Så känner jag. Det blir viktigt att göra saker som är viktiga för en själv och inte slarva bort tiden men jag vill ju samtidigt inte bli nån Dysterkvist så jag är snäll mot mig själv och försöker ha blaj-kul ofta, också. (Ja, jag har follikulärt lymfom, i partiell remission f.n.)

    Tror det handlar om att vara snäll. Tiden går. Ni är väl snälla mot er själva och mot varandra du och din man – genom att ta ansvar för er själva så att ni kan vara så bra ni kan och låta er utvecklas var och en för sig. Vart det leder vet man inte. Men så är livet. Ju. Det blir inte alltid som man tänkt. Men det kan bli bra ändå.

  • Lena Norlander
    Publicerad vid 12:30h, 11 juli

    Genom er kärlek till varann kommer ni att hitta nya vägar i eran ny relation!
    Puss och Kram till er båda!

  • Lotta Rydén
    Publicerad vid 14:41h, 11 juli

    Kram!
    Jag vet hur det är när nästan ett helt liv tillsammans tar slut. Efter 25 år ihop blev det skilsmässa för mig och mina barns pappa. Det var stor sorg, många tårar, vemod och en känsla av att ha misslyckats. Speciellt eftersom döttrarna, som då ändå var ganska stora, tog det så hårt. De hade inte anat något, för vi grälade inte mer än andra. Men för mig kändes det som att leva ihop med en god vän, resten, kärleken hade liksom ebbat ut nånstans längs vägen. Vi är kan fortfarande umgås vid kalas, ta en kaffe, eller hjälpa varandra. Det är inte alla som kan och det är mycket värt. Jag har nu en ny partner, en särbo och det funkar bra mellan dem också.
    Jag är glad att ni har kärleken kvar och försöker rädda den, och upptäckte detta i tid. Alla sätt är bra…
    Som du skriver, det var inte vad man tänkte från början. Men… det är väl inte konstigt att så många år förändrar oss? Det vore mer konstigt om de inte gjorde det.
    Lycka till med att leva era liv som ni vill, hur de än blir! Och jag hoppas att hur de utvecklar sig i framtiden blir till det bästa för er båda. Det är så viktigt att se till sina behov. Livet är för kort för att inte göra det <3

  • Eva
    Publicerad vid 20:29h, 11 juli

    Vad underbart att så många bloggläsare nu ger sig till känna! Som nån skrev- du träffar rätt i hjärtat m dina inlägg,
    Luv
    Eva

  • Ekenäsliv
    Publicerad vid 21:58h, 11 juli

    Så ärligt och rakt skrivet <3
    Önskar Er all LYCKA och att ni bara får må så bra ni kan och behöver.
    Kram Anna