Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Förberedelserna av strålningen gjorde mig låg
15476
post-template-default,single,single-post,postid-15476,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Förberedelserna av strålningen gjorde mig låg

27 Sep Förberedelserna av strålningen gjorde mig låg

Bon jour, madames et monsieurs!

 

Nu är hon hemma igen, den gamla skatan – haha!

Paris var lika härligt som jag minns det och vi har haft några fantastiska dagar tillsammans, hela familjen.

För Tony och mig var det femte gången vi var där men barnen var så små senast så för dem var det nytt. Och då ville de förstås åka upp i Eiffeltornet, se Triumfbågen, Notre Dames och så vidare.

 

pa-alla

 

pa-moulin

 

pa-eiffel

 

Men vi hade också tid för en hel del ”bara varande”. Hade picknick i Luxemburgparken, satt på caféer, käkade croissanter, drack vin och promenerade massor.

En riktigt härlig helg där vi fått vara tillsammans. Det är det absolut bästa jag vet. <3

 

Men i dag känner jag mig lite nere. Jag vet inte riktigt varför. Men känner mig ledsen.

I förmiddags åkte jag till sjukhuset för ett förberedande möte inför strålningen nästa vecka. Jag träffade först en läkare och sedan var det dags för röntgen och att ställa in apparaturen så att strålningen hamnar helt rätt.

Mina tumörer sitter ju på käke/hals och för att huvudet ska vara helt fixerat (så att strålningen hamnar exakt på rätt ställe) görs en ansiktsmask.

Det är ett slags plastnät som värms upp och blir mjukt. Då läggs det på ansikte/hals där det liksom ”smetas ut” efter mina konturer. Masken skruvas fast i britsen och därefter får man ligga still i ca 15 minuter medans detta stelnar.

 

På den första bilden ser man att den är genomskinlig och inte har stelnat än. På de andra har den blivit hård och röntgen görs.

 

mask-2mask-1mask-3Panik. Fullständig PANIK!

Det är inte många nojjor jag har men jag har en stor:

Trånga utrymmen där jag sitter fast.

 

 

 

 

 

 

Jag hade säkert kunnat tjata till mig lugnande men jag vill inte ta saker om det inte är absolut nödvändigt.

Så jag andades och jag andades. Fokuserade på ett andetag åt gången och visualiserade att jag låg på en strand, utan mask, med blå himmel över mig och ett hav som kluckade i bakgrunden.

Att djupandas medvetet gör så mycket gott för kroppen och den tog mig nu igenom dessa 15 minuter. Jag kände att masken stelnade efter hand och hur det mer och mer drogs åt men när paniken kom smygandes var det åter fokus på andningen.

Det fungerade. När de underbara sköterskorna (som jag dessutom tvingat agera fotografer under tiden – haha) tog bort den förbenade masken så kom tårarna. Men då var det klart.

 

Denna mask ska jag alltså ha på måndag och tisdag när strålningen görs.

Nu vet jag att det går, att jag klarar det – och det är skönt.

 

Men när jag kom hem blev jag ledsen. Kände mig misslyckad eftersom alla säger att strålning är en bagatell.

Och det är den ju. Själva strålningen.

Men jag kände mig sjåpig och fjantig eftersom jag är så rädd för detta instängda. Jag vet inte vad rädslan kommer ifrån men den blir värre med åren. Panik. Fullständig panik.

 

Och så blev jag plötsligt så blixtrande medveten om vad detta handlar om.

Cancer. Att jag faktiskt har cancer som behöver behandlas.

Jag lever ju med detta dygnet runt och är för det mesta väldigt bra på att fokusera på allt annat än sjukdomen. Och jag är tacksam att jag fått denna variant, som man lyckas hålla stången.

Men i bland blir jag liten. Ledsen. Ynklig. Känner att det är orättvist. Och de där känslorna kommer utan förvarning. Trots att jag gått igenom betydligt värre grejer än en strålning.

 

Men i dag tillåter jag mig helt enkelt att känna så.

I dag sitter jag i soffhörnet och känner mig liten och ynklig. Och väldigt arg på Herr Cancer.

Det får vara så.

Och i morgon är alltid en ny dag.

 

Puss på nästippen, fina ni. <3

 

 

 

 

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
3 Kommentarer
  • Anneli
    Publicerad vid 20:55h, 27 september

    Underbara Liselotten stor kram till dig.😊

  • Eva
    Publicerad vid 21:03h, 27 september

    Det är klart att det är orättvist o allmänt för j-t – och trist med behandling, men cheer up, luv, så fort det är avklarat kommer det att kännas bättre!
    Och man kan ju inte annat än beundra din ”framfusighet” när du tubbar personalen att ta bilder på dig själv ur alla möjliga vinklar!
    Go girl!

  • Lisbet
    Publicerad vid 23:40h, 27 september

    Det är känslosamt att läsa om din kamp Liselotte, du är en riktig kämpe med stark attityd som gör dig till herre över din kropp. Jag beundrar dig!!