Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Försöker lägga ned stekpannan! I bland…
15081
post-template-default,single,single-post,postid-15081,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Försöker lägga ned stekpannan! I bland…

12 Feb Försöker lägga ned stekpannan! I bland…

God kväll, kära ni!

Sitter och planerar lite inför skrivarkursen nästa helg. Passar förresten på att gratulera Kim och Charlotte  som vann varsin plats på kursen. Grattis och ser fram emot att träffa er!

I morgon bitti blir det upp i ottan eftersom jag ska vara sidekick i P4 Kalmars morgonprogram. Det blir lite genrep tills jag kör i gång på allvar med Magnus Krusell den 2 mars.

Fredagen den 13 i morgon, alltså… Moahahahaha!

Hur känner ni för det? Är ni vidskepliga eller rycker ni på axlarna åt sånt ”trams”?

Själv anser jag nog ändå att det är du själv som avgör hur din dag ska bli. Du kan inte ha kontroll på vad som inträffar, det är sant, men du kan alltid bestämma hur du ska bemöta saker som händer dig.

Har haft det där väldigt mycket i åtanke den senaste tiden. Att det är jag som har makten till hur jag mår. Att det är jag som väljer om något ska störa mig eller inte.

Om jag vid varje tillfälle, då något inträffar som jag inte tycker om, stannar upp och tänker:

 

 

”Vad har jag att lära mig av det här? Vad är det i mig som gör att jag nu blir så upprörd/irriterad/ledsen/besviken?

 

 

Då kan jag också välja att försöka se det ur en annan synvinkel, att se det som en möjlighet att lära mig något nytt om mig själv.

Genom att jag själv tar ansvar för hur jag uppfattar andra, i stället för att skylla på dom, blir det mycket enklare att vara tolerant. Och därmed bli mindre irriterad på andra. Väljer jag att inte bli upprörd så slipper jag den känslan. Ganska enkelt, egentligen.

Det funkar förstås inte alltid. Ooooh, nej, jag är ingen robot. I bland tycker jag fortfarande att någon är så urbota dum i huvudet att jag vill dra en stekpanna i huvudet på dom, jajamen! – men allt oftare stannar jag och funderar på vad det är i mig som skapar den känslan.

Varför stör jag mig till exempel på när människor hela tiden ska vara putslustiga? Alltså, inte emellanåt utan jämt. Ni vet, det finns människor som alltid måste svara med något kul. När allting som sägs eller skrivs bemöts med en ordvits eller ett skämt, även om ämnet är allvarligt?

För just det stör mig. Oerhört. Jag känner mig lite – kränkt, när det hela tiden skämtas om det jag säger/skriver.

 

Och kan det då vara så att jag helt enkelt TAR MIG SJÄLV PÅ LITE FÖR STORT ALLVAR?

Att jag har en bild av att mina ord är för viktiga att skämtas om?

Ligger problemet hos – mig?

 

Jag kan inte ändra på andra. Men jag kan ändra på min egen attityd. Och den insikten är oerhört befriande. För då kan jag faktiskt åstadkomma en förändring när det är något jag inte gillar.

Fast sedan kan ju den där stekpannan också vara befriande. I bland. Jag är ju ändå Liselotte – haha!

 

Puss på ringmuskeln!

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
1Kommentar
  • Jan-Åke Nilsson
    Publicerad vid 21:42h, 12 februari

    Där fick jag en liten känga! Jag är tyvärr en sån som oftast försöker vara lustig! Anser att man kan skämta om nästan allt! Hellre rolig än orolig! Förstår dock att en del inte uppskattar det alltid! Ska försöka bättra mig!