Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Gamla minnen!
15842
post-template-default,single,single-post,postid-15842,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Gamla minnen!

27 Feb Gamla minnen!

Sitter och jobbar med min bok. Det är ett riktigt tråkjobb att föra över alla gamla blogginlägg till word-dokument men emellanåt är det ändå riktigt kul. Som när jag stöter på saker jag nästan glömt.

Något jag är väldigt tacksam för under den här andra cancerresan är att jag slipper tappa håret. Minns hur otroligt mycket jag frös eftersom i stort sett allt hår försvann, inte bara på huvudet. Nej, även kroppsbehåringen rök – på benen, under armarna och, hur ska vi säga, ”området mellan knä och navel”… 😆 Allt.

Hittade några bilder från bloggen jag tänkte visa för er som inte kände mig då. Bilderna är av urusel kvalitet vilket jag hoppas ni har överseende med…

Ca tio dagar efter första cellgiftskuren började håret ”dö”. Det blev livlöst, torrt och hårbotten kliade och ömmade. Så när de första testarna föll beslutade jag mig för att raka av det.

En rakapparat, några konjak och sedan körde jag. Och lekte en del…

Sidorna kvar…

 

Innan sista slingan åkte testade jag en klassisk liten gubb-överkamning…

 

Ja, ni ser – haha. Jag gjorde en grej av det och det funkade bra för mig. Vid det tillfället mådde jag rätt bra och hade ögonbryn och fransar kvar.

Det blev jobbigare senare när dessa glesnade och cellgifterna skapade fler och fler röda strimmor i ansiktet. Håret som växte ut var också väldigt grått. Jag var aldrig helt skallig utan hade sånt här gullefjun…

Kan fortfarande må dåligt när jag ser den här bilden. Där var jag sliten…

 

De kostade på mig en jättefin peruk med äkta hår men nä – jag trivdes aldrig i den. Jag körde med mössor och sjalar i stället. Peruken gav jag i stället till Tony…

Hahaha – jag äääälskar den bilden!!!

 

Som sagt, jag är otroligt tacksam att jag får behålla håret den här gången. Men jag är också glad att jag lyckades tackla det med distans och humor förra gången. För det ÄR en otroligt jobbig del av cancerskiten. Så mycket identitet sitter i det där håret. Och när det försvinner så SER man så sjuk ut. Det tyckte jag var jobbigt.

Tyvärr håller ju inte de här bilderna för tryck vilket är synd – jag har så många jag skulle vilja ha med i boken. Ett problem att lösa när det blir dags för det.

Men jag tror att det blir bra, det här. Kanske skulle önska mig ett ex i julklapp?

 

 

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
2 Kommentarer
  • Monica Svallhed
    Publicerad vid 20:12h, 27 februari

    ❤️

  • Joy
    Publicerad vid 09:22h, 28 februari

    Du är så fin Liselotte, oavsett! 💕