Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Hon är inte där och boktips
15286
post-template-default,single,single-post,postid-15286,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Hon är inte där och boktips

27 Okt Hon är inte där och boktips

Hej finingar!

Sitter nu här och har packat ihop för att åka hem från Torpet för den här gången. Gick ut till Cindys grav för att säga hej då. Vi har gjort den i en liten glänta i skogen precis utanför vårt staket och det har brunnit ett ljus där sedan i går.

Så jag tog på stövlarna och fleecejackan för att gå ut till henne. Ensam. En stund alldeles ensam för ett farväl, tänkte jag.

Men när jag väl stod där framför graven blev det så tydligt att hon är inte där. Jag kände ingen som helst kontakt med henne och tankarna började till och med flyta iväg till andra, helt triviala saker som matlagning och städning av tomten.

Först fick jag lite dåligt samvete för det, som om jag inte känner sorg eller bryr mig. Man ska ju sörja vid en grav, eller hur?

Men sedan kände jag att för mig är hon inte där. Inte alls. För mig for hon vidare redan på djursjukhuset. För mig finns hon överallt –  i luften, i de gulnande träden, i de sista blommorna i trädgården och framför allt – inom mig. Hon ligger inte i en grop i skogen.

Så jag gick, medveten om att den platsen inte är Cindy för mig. Vissa behöver gravar, en plats, att gå till. Alex gör det och det är givetvis helt rätt då. Men för mig är hon i Alltet – hon är Alltet. Och därmed överallt.

 

Medans vi har varit här i Torpet några dagar har jag läst en helt fantastisk bok som jag gärna vill dela med mig av.

Den är skriven av en kvinna som heter Anita Moorjani – av indisk härkomst men uppvuxen i Hong Kong.

Bok Moorjani

 

Moorjani drabbades av lymfom (som jag) och i slutskedet av hennes cancer togs hon in akut då hennes organ slutligen lade av. Hon hade timmar kvar att leva efter fyra års kamp mot cancern.

Det hennes bok beskriver är hur hon har en fantastisk nära döden-upplevelse. Hur hon ser allt klart utifrån men, framför allt, om alla de insikter som sköljer över henne i detta tillstånd.

Hur hon ser att alla hennes rädslor, uppfattningar och strävan att vara alla till lags slutligen gav henne cancern. Att hon ständigt känt att hon misslyckats leva upp till andras förväntningar.

Hon beskriver oerhört starkt hur hon plötsligt förstod meningen med att leva – att inte prestera, att inte sträva och försöka fånga saker, att inte döma eller se saker som fel. Meningen är att bara vara. Och att vara kärlek. Punkt.

Moorjani gick tillbaka till sin kropp, tog alltså ett aktivt beslut att inte dö, och fem veckor senare skrevs hon ut från sjukhuset – utan ett spår av cancer i kroppen. Ingen förklaring har kunnat ges från läkarvetenskapen och i dag föreläser Moorjani om sin upplevelse och sitt nya liv. Ett liv som bara går ut på glädje och hur hon lyckas nå det.

Är du intresserad av att läsa en människas väg mot att bli sant lycklig – köp/låna den då. Den är fantastisk och vänder upp och ned på så många av våra föreställningar om vad som gör oss lyckliga.

Det finns inga måsten – det finns bara att vara precis den du är. Då kommer allt till dig utan jakt.

 

Puss på hörselsnäckan! ♥

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
2 Kommentarer
  • Maja
    Publicerad vid 10:28h, 28 oktober

    Tack för din fina beskrivning av lilla Cindys (och därmed din egen) ”frigörelse” – kände exakt samma sak för några år sedan vid kistan av en nära vän, nämligen att hon inte alls fanns där längre! – samt Anita Morjaanis otroligt viktiga erfarenheter! Har aldrig läst själva boken, bara lyssnat på hennes föredrag och läst hennes utförliga redovisningar som finns på nätet. Och allt hon säger och upplever bekräftas av våra ”spirituella mästare” Eckhart Tolle, Deepak Chopra m fl m fl … samt alla de urgamla visdomarna från Fjärran Östern och annorstädes, även gamle romerske filosofen Seneca beskriver i sin avhandling om ”Lycksaligheten” exakt samma insikter … Mitt eget liv vändes upp och ner av Eckhart Tolles bok ”Lev livet fullt ut” för 12 år sedan, så att det fallit isär i ett ”före” och ”efter”, varav livet ”efter” känns fullständigt osårbart, lyckligt utan anledning (p g a stressfriheten, tror jag) och helt fritt från gamla (eller framtida) spöken … Bokstavligen livsviktiga upptäckter! Varför lärs de inte ut redan i våra skolor, eller hur, vårt samhälle skulle se helt annorlunda ut! Härligt att din blogg bidrar till att öppna ögonen!
    Kram – Maja

    • Liselotte Erndin
      Publicerad vid 11:16h, 28 oktober

      Hej Maja!

      Du, som jag, har säkert mött på motstånd när vi säger att det går att leva helt utan rädslor och spöken. När jag hävdar min övertygelse om att det är jag själv, och det liv jag levt, som orsakat cancer – då möter jag så mycket känslor. Rädsla, ilska och till och med förakt. Världen som helhet är inte riktigt mogen än. Jag tror att vi är på gång – det kaos som just nu pågår utmynnar antingen i förstörelse eller en helt annan vidgning av vår syn.
      Jag känner igen sååååå mycket i det Moorjani skriver. Vi har båda varit en slags avfallstunna för andra människors önskningar. Och vi har inte ”klarat” att leva upp till dem. Därav cancern i lymfsystemet – kroppens egen avfallshantering.
      För mig handlar det om att komma till en punkt då jag på allvar kan släppa allt detta. Jag är inte där än men har kommit en bit på vägen. Jag har fortfarande ett stort motstånd som hindrar mig. Men vet att jag kommer dit när Livet anser mig färdig att bara släppa.
      Har du lyssnat på Moorjani live????? Tänk att få möta henne och bara finnas i hennes energi…
      Jag har inte läst den bok av Tolle du pratar om – än. Men det är nog dags snart.

      Stor kram till dig!

      Liselotte