Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Hur tacklade ni krisen???
15703
post-template-default,single,single-post,postid-15703,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Hur tacklade ni krisen???

17 Aug Hur tacklade ni krisen???

Hej på er, alla härliga!

Det känns att sommaren sjunger lite på sista versen nu, eller hur? Eller till och med sista refrängen, faktiskt.

Jag hoppas att Du har haft en fantastisk sommar, var Du än bor och hur vädret än varit. För vädret är ju inte allt, även om vi så ofta hakar upp oss på det.

För mig som inte är en stor vän av värme har denna sommar varit heeeeelt perfekt! Tillräckligt varmt för bara ben och utekvällar men ingen greklandsvärme, liksom.

Själv har jag haft en sommar som mest liknat en berg-och-dal-bana. Åtminstone känslomässigt.

Förändringar i förhållanden är alltid svårt. Och har man varit ett par i 20 år – ja, då är det knepigt när den ene helt plötsligt vill ha andra saker i sitt liv. Det där mönstret man byggt upp tillsammans är ju invant, bekvämt och tryggt. Och när då någon plötsligt säger – jag behöver DET HÄR också – eller till och med – jag MÅSTE ha det här – och den andre inte är bekväm med det, ja då blir det förstås svårt…

På måndag kommer vi att ha en första träff med parterapi. Vi har testat det innan men det har inte känts bra.

Grejen är att Tony och jag VET hur vi borde kommunicera, vilka som är våra egna laster, när vi failar och blir Gremlins osv.

Vi vet sååååå väl.

När vi är i balans.

Men allt det där faller när någon av oss känner sig sårad, förbisedd eller inte förstådd. Som med såååå många andra par. Då reagerar vi med ryggraden, sätter upp garden och så blir allt en enda ogenomtränglig soppa.

Men när vi suttit i terapisituationer tidigare har vi fått så mycket credd för vårt förhållningssätt att det aldrig lett oss vidare. Det har varit en klapp på axeln och ”ni har ALLA förutsättningar att fixa det här! Ring om det kärvar igen!”

Och så har vi stått där och för en stund känt oss ”duktiga” men – utan verktyg att gå vidare.

Så just det problemet kommer jag ta upp det första jag gör i terapin på måndag. Och funkar det inte får vi leta en ny terapeut. Punkt. (Har du tips på någon underbar sådan i Kalmar så – ge mig!!!)

Skrev en krönika tidigt i morse om det faktum att många får problem precis där vi är. När barnen vuxit upp och att det nu plötsligt bara står två, eller till och med en, tallrik vid middagsbordet.

För det är där vi är. I ett vägskäl mellan barn och vårt eget liv. Vilka är vi då?

Jag måste ändå säga att vi HAR varit bra på att ta hand om vårt förhållande under alla barnåren. Vi har gjort våra egna resor. Vi har skaffat barnvakt ibland och stuckit iväg – bara han och jag. Och vi har då haft det underbart, som par.

Men – ändå är vi här just nu.

Så nu vill jag ha tips, råd och berättelser från er som upplevt samma sak.

Vad hände när tallrikarna på middagsbordet blev färre? Hur tacklade ni det? Eller gick det åt skogen? Eller har du kanske bara ett allmänt råd? Det vore så värdefullt just nu att få ta del av andras erferenheter, om du orkar och vill lägga lite av din tid på det. ♥

Jag behöver er hjälp. Gärna i kommentarsfältet så det kan hjälpa andra men annars – facebook eller maila mig på lerndin@gmail.com.

Tack, fina, fina ni!

 

Puss på lillfingret! ♥

 

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
3 Kommentarer
  • Isak Thern
    Publicerad vid 07:49h, 18 augusti

    Kan inte ge er så mycket råd, eller det kanske jag kan, men det är ju som du säger, ni ju redan! Det är alltid lättare att säga än att göra men med kärlek går ju allt och allt går om man vill. Ni verkar vilja 🙂 Stort lycka till och Kram

  • Eva
    Publicerad vid 18:30h, 18 augusti

    Känner likadant – det är SÅ svårt att ge råd. För när nån frågar hur sjutton vi lyckats hålla ihop så länge har jag inget bra svar alls att komma med. Tur eller skicklighet? Ingen aning faktiskt. Självklart har det varit ups and downs och ibland har vi hatat och skrikit – men mitt i alltihop har vi hela tiden haft en kärna av att ha roligt tillsammans. Men det verkar ju ni också ha och har haft.
    När ungarna flyttade bestämde vi – eller det var makens förslag – att vi iallafall skulle se till att äta middag tillsammans varje kväll för att hålla vardagsrutinerna uppe.
    Men några försäkringar framåt finns ju ändå inte. Bara för att det funkat så här länge finns ingen garanti för att det gör det också nästa år. En dag i taget.
    Men ditt utgångsläge med att göra klart för terapeuten på en gång vad du och ni verkligen vill ha ut av henne/honom är nog enda vägen framåt. Inte bara sitta och vara trevlig och säga ”rätt” saker.
    Luv

  • Eva
    Publicerad vid 08:38h, 29 augusti

    Kom igen nu, alla bloggläsare. Jag vet att ni, precis som jag, älskar Liselottes inlägg och bara suger i er av dom. Kan ni inte kommentera lite också, det vore så himla kul och det går ju bra att va anonym!