Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Ingen uppföljning
15797
post-template-default,single,single-post,postid-15797,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Ingen uppföljning

13 Feb Ingen uppföljning

Alltså, jag känner mig lite övergiven här.

På måndag och tisdag får jag min nästa cellgifts- och antikroppbehandling. Jag kommer först få träffa en läkare (bara den här gången och inte MIN dr Snygg). Därefter blir det cellgifter en halvtimme och 15 minuters antikroppar. Sedan går jag hem och så syns vi om fyra veckor igen.

Sjukvården talar sig såååå varm över denna dagvård – att det går snabbt, smidigt och att man inte behöver vara på sjukhus längre än nödvändigt.

Nä, jag gillar inte heller sjukhus. Men jag gillar faktiskt inte heller att vara helt ensam med det här 28 av månadens 30 dagar…

Ingen har hört av sig för att fråga hur jag mått efter den första behandlingen. Jag har fått en lapp där det står att jag ska träffa en annan läkare innan cellgifterna på måndag.

That´s it.

Inget telefonnummer vart jag ska vända mig under den här tiden om jag behöver något. Inget svar på den lungröntgen som gjordes för att se om det fanns vätska. Jag fick mina gifter och sedan kastades jag hem, trots att jag klagat på svullnad, ont och andfåddhet.

Jag tycker faktiskt att det suger – att inte ens få en liten broschyr där det står vart jag ringer om jag undrar något. Eller svar på röntgen. Förmodligen fanns det ingen vätska men de kunde faktiskt ringa och tala om det… Eller?

Pengar, pengar, pengar. Jag kan inte se att det handlar om något annat. Behandla minsta möjliga tid till minsta möjliga kostnad.

Och jag tänker att det måste finnas många, många människor som tycker att det här är jobbigare än jag? Som verkligen mår dåligt mellan behandlingarna och behöver kontakt och stöd? Varför erbjuds inte det?

Vi snackar ändå cancer, inte ett brutet ben. Vi snackar om en sjukdom som ger de flesta människor ett visst mått av ångest, oro och rädsla. För vissa handlar det om ren dödsskräck.

Men ”Hej, hej – sitt ned. Här får du dina gifter. Nu är det klart! Hej då, vi syns om en månad. Tjoflöjt och Tjingeling på dig!”

 

Övergiven. Så känner jag mig.

Och jag tycker faktiskt inte att det är okej.

 

Jag kommer givetvis att ta upp det här med läkaren på måndag.

Men om det är så här rutinerna ser ut är det faktiskt rätt skrämmande. Ingen vill känna sig som en vara på ett löpande band. Och för en människa som mentalt tycker att en cancerbehandling är riktigt jobbig är det ju fruktansvärt och förmodligen INTE en bra förutsättning för att bli frisk.

Nä. Detta suger faktiskt.

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
4 Kommentarer
  • Irene
    Publicerad vid 21:25h, 13 februari

    Fy fan vad dåligt. Blir förbannad när jag läser detta.

    Du har för det första rätt till en kontaktsjuksköterska som du kan diskutera din behandling med. Jag fick en hel bibba papper här i Helsingborg med telefonnummer till sjuksköterskor på dagtid, jour- och helgnummer till avdelningen. Ringde så fort jag fick en fis på tvären för jag är ingen käck typ, mera oroliga typen faktisk… de var alltid tillgängliga. Ibland skulle jag åka in akut och ibland var det lugna puckar. Alltid trevligt bemött och med empati. Syrrorna sållade nog kontakten med min läkare men han ringde tillbaka samma dag om jag önskade det.

    Du kan väl ringa upp och be att få röntgensvaret. Och kräva att få information om kontaktsköterska. Jättetråkigt att läsa att det går till så här år 2018. Det trodde jag hade passerat bäst-före-datum för länge sedan.

    Och det är väl för långt för att åka till Linköping för dig kan jag tro? Ska man ju inte behöva heller egentligen. Men man känner sig rätt ensam och utsatt och det behövs verkligen att man känner trygghet i vårdgivaren. Ju.

    Stor kram!

  • Eva
    Publicerad vid 10:09h, 14 februari

    Känner igen allt. Fick heller aldrig någon kontaktsjuksköterska. Försökte få träffa min behandlande läkare under tiden jag fick cytostatika – men det var njet. Hon tog bara emot före och efter behandlingen. Trots att en kurator försökte hjälpa mig att få till ett läkarbesök – jag ville ha svar på en massa frågor – så var det NEJ. Kuratorn var faktiskt väldigt snopen. Men det är läkarna som står högst i sjukhushierarkin – så säger de nej så är det nej….

    Allra längst ner – där finns vi. Patienterna.

    Jag har alltid tänkt att nästa gång jag måste behandlas så vill jag ta det på ett annat sjukhus. Men det kanske är lika uselt överallt?

    • Liselotte Erndin
      Publicerad vid 10:44h, 14 februari

      Nej, det är inte likadant överallt. Läs tex Irenes kommentar till det här inlägget. Förra gången jag behandlades hörde jag till sjukhuset Ryhov i Jönköping. Någon speciell kontaktsköterska hade jag inte men det fanns alltid någon att få tag på. Jag hade telefonnummer att ringa dygnet runt och DE ringde till mig. De var helt fantastiska där och jag kände mig alltid omhändertagen. Nu har jag själv fått leta upp numret till mottagningen. De har telefontid fram till 14 mån-tor och till 11.30 på fredagar…

  • Eva
    Publicerad vid 13:33h, 14 februari

    Såg det. Skillnaden nu är alltså att du är på mottagningen och inte på avdelningen? Hur som helst – en kontaktsjuksköterska borde alla som behandlas för cancer ha. KRÄV! Jag kommer inte att vara lika underdånig och ”snäll” nästa gång. Dom är faktiskt till för oss och inte tvärtom.