Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Jag har hopp…
15711
post-template-default,single,single-post,postid-15711,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Jag har hopp…

30 Aug Jag har hopp…

Hej på er alla fina!

 

”Kom igen nu, alla bloggläsare. Jag vet att ni, precis som jag, älskar Liselottes inlägg och bara suger i er av dom. Kan ni inte kommentera lite också, det vore så himla kul och det går ju bra att va anonym.”

Så skrev ”Eva” i en kommentar till mitt senaste inlägg där jag bad om tips om hur NI kommit förbi era äktenskapliga svårigheter.

Jag håller delvis med Eva – driver man en blogg så är kommentarerna ofta det som motiverar en att fortsätta och ofta är det lite skralt med dom här.

MEN – jag har fått massor av brev från er på min privata messenger i stället. Och jag förstår mycket väl att man inte vill hänga ut sitt privata liv här! Självklart! Men som Eva skriver – glöm inte att ni kan vara anonyma – ni måste inte fylla i ert riktiga namn och mailadressen publiceras INTE!

Kan vara bra att påminna om, hörrni! Så vill ni peppa mig – skriv! 😀

 

Det har varit en konstig tid sedan jag senast skrev.

Som ni vet hade vi tid för parterapi och det var med lite blandade känslor jag lämnade det samtalet. 90 minuter går fort och den mesta tiden gick givetvis till att förklara vad det är som händer just nu. Vad han vill. Vad jag vill. Varför vi har svårt att mötas osv.

Så det blev egentligen mest ett möte för att hon skulle lära känna oss och vårt problem.

Men vi fick båda förtroende för henne och ska träffa henne igen.

Och ett verktyg fick vi med oss.

Jag är ju den ”snabba” av oss. Jag tänker snabbt, har snabbt klart vad jag vill, är mycket verbal och ställer många frågor – som jag vill ha svar på direkt.

Han är eftertänksam, vill ha tid att reflektera över mina frågor eller tankar – helst i ensamhet, för att kunna vara helt sann i de svar han ger.

Givetvis blir båda frustrerade av den andres sätt att vara. Jag – för att jag inte får gehör eller svar direkt. Han – för att han pressas till att svara när han inte tänkt färdigt.

Inget sätt är ju fel men skapar olika känslor i oss.

Jag känner mig avvisad – han känner sig otillräcklig.

 

Detta tror jag är ett ganska vanligt förekommande dilemma bland par. Kanske känner du igen dig?

 

Vi fick i alla fall ett råd att lägga våra problem – bokstavligen – på bordet.

Att diskutera dem precis på samma sätt som när vi exempelvis planerar och diskuterar en kommande semester. Vart vill du? Jag vill hit. Inte jag, jag vill HIT. Kan vi hitta en gemensam semester som båda gillar?

Att på det sättet lyfta det från det känslomässiga stadiet och se det mer utifrån.

 

Vi har praktiserat det (för det tog fasen bara två dagar innan vi grälade igen…) och vet ni – det funkade.

Vid nästa gräl behövde vi visserligen tjura ett dygn innan vi kunde tillämpa metoden – men det funkade då också.

 

Så just nu pendlar vi mellan gräl och något som liknar lite nyförälskelse. (Underbara känsla!)

Och jag har så mycket hopp.

Det är Tony som har uttryckt behov av förändringar. Det är på inget sätt några orimliga krav men det är behov som kom som en blixt från en klar himmel för mig.

Och i det blir jag förvirrad och otrygg. I det försöker jag – med ryggraden – klamra mig fast vid det gamla för att vara trygg.

Och här är det jag som behöver tid. Tid att se att det inte är MIG han vill lämna, det är annat. Men också tid att landa i hur jag tycker om den ”nya” Tony.

Det är så lätt att antingen säga: Nej, det här vill jag inte och så går man skilda vägar. Eller att säga: Jaja – vad som helst bara du inte lämnar mig! för att man är rädd att bli lämnad.

Där behöver jag landa mig själv. I vad jag vill. Han är tydlig i sina behov och att förändringar är nödvändiga för honom. Och jag respekterar det och tycker att han är modig som står fast i det som känns nödvändigt för honom.

Men det kräver förstås att jag ändras. Och det måste jag landa i.

 

Men just nu känns det så fint. Han är fin. Jag är fin.

Och vi älskar varandra så otroligt mycket… ♥

Puss på ringfingret! ♥

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
7 Kommentarer
  • Eva
    Publicerad vid 19:22h, 30 augusti

    Hej💖 Råd till er kan jag inte ge, har inte varit i er situation, men peppa er vill jag gärna om jag kan! Tycker ni är så kloka och fina och vad ni kämpar!!👊 Önskar er lycka till av hela mitt hjärta! Kram och puss på det andra ringfingret ❤️ Kram

    • Liselotte Erndin
      Publicerad vid 19:44h, 30 augusti

      Tack, Eva. Vilket fint inlägg. Tack! <3

  • Åsa
    Publicerad vid 19:45h, 30 augusti

    En mening så sann….det kräver att jag ändras…

    Så enkelt, så svårt! Det innebär ju också att man måste rannsaka sig själv lite. Det är inte lätt och det tar tid, man ramlar lätt tillbaka i gamla mönster men då får man börja om. Oftast är det ju en förändring till det bättre det handlar om. Ett lite sårat ego betyder ju inte så mycket om man faktiskt blir en ”bättre” människa. Så var det i alla fall för mig och jag är så glad för att jag tog den fighten, med mig själv! Bara det är på ens egna villkor och inte något krav, att man ska bli något man inte är för det håller ju aldrig i längden!
    Allting löser sig, allting har en mening, det är bara svårt att veta vad! Och huvudsaken är ju ändå att ni älskar varandra. <3

    • Liselotte Erndin
      Publicerad vid 20:04h, 30 augusti

      Ett underbart inlägg med ”huvudet på spiken”. Det är jag som måste rannsaka mig. Det är jag som måste gå utanför min ”comfort zone” och tänka om. Och det är jag som måste komma fram till om det är okej med mig.
      Tack för jättebra tankar. De hjälper. <3

  • Bondmoran
    Publicerad vid 20:20h, 30 augusti

    Känner igen mig och mannen till viss del. Speciellt att jag är frammåt och han mer fundersam så det känns alltid bra att andra är likadana. Ibland tror man att man är de enda som är på ett visst sätt.
    Fortsätt skriva lika ärligt och rakt! Det hjälper nog väldigt många!

  • Alexandra
    Publicerad vid 06:29h, 31 augusti

    Ja som du skriver det är lätt att ”tro” att man inte kan leva ihop o går skilda vägar… jag och min sambo delade på oss då vi precis som ni reagerar eller gör olika i situationer o vi grälade mest hela tiden. Och då måste man ju dela på sig…Eller? Efter ett tag isär insåg vi båda två att vi klarar inte av att leva utan varandra… så vi fick liknande övningar som ni o började prata mer, kompromissa o mötas halvvägs o nu snart 4 år senare är de bättre än nånsin o jag är så glad att vi inte struntade i kärleken utan istället hittade sätt att hålla den ännu mer vid liv! <3

  • Hans
    Publicerad vid 17:44h, 06 september

    Jag och min fru är extremt olika. Vi är varandras motsatser i det allra mesta. Vi har dessutom växt upp i var sitt land så vi har inte heller någon gemensam historia, Men både hennes och mina föräldrar var småföretagare och på så sätt har vi fått en liknande värdegrund som har präglat oss som människor. Så om någon vecka firar vi vår 42:;a bröllopsdag tillsammans. .

    När vi träffades i november 1974 så blev vi djupt förälskade i varandra. Jag hade träffat massor av kvinnor tidigare så jag kände snabbt att hon var kvinnan i mitt liv. Hon kände samma sak för mig. Första tiden försökte vi nog göra om varandra, men det var dömt att misslyckas eftersom vi är så olika. Nu har vi istället anpassat oss till att vi har olika vanor och intressen. Så nu har vi var sin TV, dator, hylla i kylskåpet, var sitt sovrum, var sin bil, etc. Men hon är tveklöst min allra bästa vän och jag är hennes.

    Vi har naturligtvis också massor av gemensam värderingar och trevliga upplevelser som svetsar oss samman,, inte bara barn och barnbarn. Men nyckeln till dessa 42 år som gifta är nog ändå att vi så småningom har lärt oss att acceptera varandras olikheter, även om det kan vara svårt ibland.