Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Jag vill inte dö som Mankell
15241
post-template-default,single,single-post,postid-15241,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Jag vill inte dö som Mankell

07 Okt Jag vill inte dö som Mankell

Hej på er!

Lite dämpad i dag. Både dämpad, arg och ledsen. Men även stridslysten. Och beslutsam.

Jag sitter här och läser om Henning Mankell. Läser den krönika i GP som blev hans sista.

Bara tio dagar innan han dog skrev han där om framtid. Sin egen framtid. Om att hans tumör i lungan varken växer eller krymper. Om hur han i bland får påminna sig om att han har cancer eftersom den inte gör sig särskilt märkbar. Trött kan man ju vara ändå? resonerar han. Och dessutom hade andfåddheten gått över.

Så planerna var att fullfölja cellgiftsbehandlingen som skulle pågå till december. Läs krönikan HÄR.

Detta skrev han alltså tio dagar innan han dog. Tio dagar. Framtidsplaner och hopp. En tro på att leva flera år till.

Sedan dog han. Han bara… dog.

Läkarna hade sagt till Mankell att hans cancer var obotbar. Behandlingen gick i stället ut på att stoppa upp den, bromsa den så att han skulle kunna leva med en kronisk cancer i stället för en dödlig. Och Henning levde ganska mycket ”som vanligt”, om än tröttare.

Tio dagar från knappt märkbar cancer till – död.

Precis så jävlig kan denna sjukdom vara. Och det är just detta som skrämmer mig så fruktansvärt.

För det kunde lika gärna vara jag.

 

Jag kommer ju också att, liksom Mankell,  få en ny cellgiftsbehandling för att ”bromsa”. Men av någon anledning bestämmer sig för kroppen ibland för att inte bromsa utan ge upp, att inte svara på medicinerna längre.

Och detta gör mig livrädd. Att nästa gång biter det inte.

För då dör jag. Precis som Henning. Trots läkarnas optimism om ett långt liv. Trots tro på att cytostatika ska vara starkare än sjukdomen. Men i bland tar cancern över ändå. Och då dör man. Kanske på tio dagar.

Jag vill inte dö av cancern. Jag vill inte snuvas på liv – eftersom jag har så mycket kvar att ge. Och att få.

Därför är jag emellanåt livrädd.

Men – just därför:

 

Jag tänker banne mig KÄMPA – med sylvass näbb och vässade klor.

Jag tänker slåss tills jag har blodsmak i munnen och blåsor i händerna.

Jag tänker stampa, klösa och spotta den jävla Herr Cancern i ansiktet.

 

Och jag tänker göra det på alla sätt jag kan komma på. Alla!

För jag tänker fan i mig inte dö i den här sjukdomen.

Det räcker med Mankell. Det räcker med mamma och min svärsons syster. Det räcker med Magnus Härenstam, min mormor, alla barn eller barns pappor. Det räcker med din älskade vän eller släkting.

Jag tänker kämpa med allt som finns. Och räcker inte det kommer jag att söka efter det som inte finns! Jag tänker inte längre sitta med armarna i kors och vänta på nästa cellgiftsbehandling. För den hjälper kanske inte.

Jag tänker göra det jag kan.

Punkt!

 

Puss All over the place! ♥

 

 

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
Inga kommentarer

Sorry, the comment form is closed at this time.