Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Kan vi lägga ned stresskaffet?
15295
post-template-default,single,single-post,postid-15295,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Kan vi lägga ned stresskaffet?

30 Okt Kan vi lägga ned stresskaffet?

God fredag, alla vackra!

Just varit på krokjakt. Jag ska måla en del av hallen som vi klätt med panel och då vill jag ha lite vackra krokar att hänga ytterkläderna på. Lite gammaldags, så där. Gärna med lite vintagekänsla.

Så jag gick på jakt men insåg snabbt att mycket finns det här denna vackra stad – men snygga krokar är inte en av de sakerna.

 

Däremot slog mig en annan sak. Och det var att i var och annan affär säljs numer de här:

Termosmugg

Termosmuggar. De finns i alla varianter. Stora, små. Med handtag eller utan. De kan fås med rosa hjärtan eller leopardmönster. Med käck liten text eller helt i aluminium för den blygsamme. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att vårt land har invaderats av dessa termosmuggar.

Och det gör mig faktiskt lite beklämd. Och bekymrad.

För den där muggen har ju skapats för att vi ska dricka kaffe i farten. I bilen, på väg till bilen eller om vårt mål är något annat. Men det är kaffe som ska drickas ”on the go”. Eller hur?

 

Och då tänker jag så här:

Hur lång tid tar det att dricka en kopp kaffe? Sju minuter? Åtta?

Om man nu är så in i bövelen stressad så att man uppenbarligen inte hinner sitta ned i lugn och ro dessa minuter, utan måste ta med sig muggen på vägen – är det då verkligen kaffe man behöver??? Behöver man inte i stället varva ned och inte upp???

 

Vi har blivit så infernaliskt måna om att spara tid att vi alltså inte ens hinner sitta ned på morgonen, hälla upp vår härliga kopp kaffe och njuta av den på plats. Den ska tas med och på väg till buss/bil/tåg hinner vi stöta i oss den (för det är ju så man dricker när man går) samtidigt som vi tar det där  viktiga telefonsamtalet med andra handen.

Jag vill inte att vi gör så. Jag vill inte att vi möter dagen med hjärtat i halsgropen och en termosmugg i handen.

Jag vill att vi sitter ned en stund extra, njuter av vårt kaffe och börjar dagen med lugn.

Jag vill att vi tar hand om oss.

 

Jag vill inte att vi alltid måste prestera så himla mycket.

Jag vill inte att vi försöker leva upp till andras förväntningar utan att känna efter om de stämmer överens med våra egna.

Jag vill inte att vi kommer hem på kvällen med en känsla av misslyckande över det vi inte hann med men saknar stolthet över det vi faktiskt hann.

 

Jag vill att vi lägger upp fötterna på bordet, tar fem djupa andetag och talar om för oss själva att den viktigaste är du. Och du behöver lite ro i bland. Världen kommer inte att sluta snurra för det. Tvärtom – den kommer att bli betydligt vackrare när du mår bra. Helt enkelt för att du påverkar världen. 

Och när du väl kommit till ro smakar det där kaffet dessutom så mycket bättre.

I en kopp. Utan lock.

Ska vi säga så?

 

Ta hand om dig och puss på pannan! ♥

 

Ps. Nä, det blidde inga krokar. Jag får leta på nätet. Hemma – i lugn och ro. 😉

 

 

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
2 Kommentarer
  • Janne
    Publicerad vid 18:13h, 30 oktober

    Du är ju ovanligt klok för att vara en människa, Liselotte!

  • Maja
    Publicerad vid 19:02h, 30 oktober

    Hej igen,

    verkligen en fin liten betraktelse idag! Jag tror allt handlar om medvetenhet resp omedvetenhet, precis som folks negativa reaktioner på din vilja att ta ansvar för ditt liv inkl dina sjukdomar. Som Ebbe Carlsson en gång föredömligt sa när han tillfrågades om han inte var upprörd över att han ”drabbats” av aids: ”Vaddå drabbats?!” – och i samma andetag förklarade att han ju minsann haft ”förbannat roligt” också, varför det då blev som det blev … En hjälte, eller hur?! Så länge man är omedveten reagerar man, reflexmässigt, med skuld, skam, bitterhet osv (så som samhället har lärt oss) t ex vid tanken att vi medverkar till vårt öde. Först när vi blir medvetna kan vi agera istället för att reagera, dvs fatta våra egna beslut och uppskatta den kraft och den tröst som det innebär att kunna vara med och styra våra liv! – istället för att känna oss som stackars offer som måste bedöva sin rädsla med ideligen stress och musik och kaffe och annat … Visst finns det ”motstånd” (som du säger) kvar hos oss mot vår frigörelse från samhällets måsten, men har vi väl börjat bli medvetna så ökar vår inre autonomi hela tiden utan att vi behöver pusha på! – därför att det är ett så mycket roligare sätt att leva på, eller hur? Med vidöppna ögon som plötsligt ser sammanhangen, precis som du gjorde här vid kaffetermosen! Fantastiskt! Helt nya vyar öppnar sig ideligen! – Nej, jag har aldrig träffat Anita Moorjani, bara sett att hon skulle hålla föredrag hos Deepak Chopra (där jag deltagit i en kurs i Kanada) och eftersom jag inte ville resa dit igen så googlade jag henne istället och stötte då på både föredrag av henne och längre avhandlingar av olika författare … Hoppas att jag besvarat dina frågor i din replik till mig (kommer inte åt den härifrån), men om inte, så dyker de säkert upp igen i ett annat sammanhang, allt hänger ju ihop!

    Kram – Maja