Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Mamma klappade min kind
14904
post-template-default,single,single-post,postid-14904,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Mamma klappade min kind

18 Dec Mamma klappade min kind

Hej på er!

Jaha – hur ska jag berätta om det här då? Hur ska jag återge det jag var med om i dag så att det låter åtminstone något så när sansat?

Jag hade bokat tid för en medial sittning. Dvs besök hos ett medium med förmåga att kontakta de som inte längre är med oss. De döda. Tina Ribbershed heter hon och är den som gav mig hypnosterapin när jag slutade röka. Hon har alltså även förmågan att få kontakt med andra sidan och därför hade jag bokat ett besök idag. Eftersom jag är nyfiken.

 

Helst ville jag ha kontakt med mamma men visste att det inte var säkert. Tina styr inte utan de döda visar sig för henne. De som vill.

Först fick hon kontakt med en man. Hon beskrev honom så tydligt och jag trodde först att det var pappa. Men nej – Tina var övertygad om att det var en man från min mammas sida. Hon trodde att det var en morbror till mig.

Men nej, jag har ingen morbror. Min mamma har en syster men ingen bror så det stämde inte. Och någon annan person kunde jag inte komma på som stämde in på beskrivningen. Tina fick flera gånger in känslan att det var en morbror men till slut lämnade vi honom.

Nästa person hon beskrev att hon hade kontakt med var en ung kille. En glad, sprallig spelevink med cendréfärgat hår. En kille som skämtade mycket men som inte blev så gammal. Också han från min mammas sida. Men nej, jag kunde inte heller där komma på vem det skulle vara. Jag minns inte någon sådan person i mammas släkt.

Tina blev frustrerad, det var tydligt. Det tillhör tydligen inte vanligheterna att två personer söker kontakt som inte kan identifieras. Men vi valde att gå vidare och se om hon hann få kontakt med någon mer.

 

Det fick hon…

Tina beskrev en kvinna för mig. En lite stram, ganska krass och inte så öppen kvinna. En som inte var så villig att låta Tina komma nära. Som höll avstånd. Hon beskrev utseendet och fler egenskaper och jag började skruva lite på mig.

Mormor eller mamma. Beskrivningen stämde in på båda. Min mormor dog redan 1965, alltså två år innan jag föddes, så henne har jag aldrig träffat men fått mycket berättat för mig av mamma. Så jag har ändå en ganska bra bild av vilken människa hon var.

Tina pratade om att hon var klädd i gammeldags kläder och därför kändes det som mormor först men ju mer hon beskrev, jag går inte in på alla detaljer här – desto mer säker blev jag.

Mamma. Min mamma.

 

Det är svårt att beskriva min känsla. Jag tror att jag slutade andas ett tag. Energin som fanns i rummet var så stark att det inte var någon tvekan. Någon fanns där. Någon som betytt enormt mycket för mig. Någon fanns i mitt hjärta, fyllde hela mig.

Mamma hälsade, genom Tina, att jag ska tänka stort, att försöka se utanför det som ögonen ser. Att det finns så mycket mer. Att inte göra om hennes misstag – att låta världen begränsas och stänga in sig. Att se alla möjligheter utanför det självklara.

Mamma levde ett begränsat liv. Hon uttryckte det ofta och visade ibland en bitterhet över att det inte ”blev mer”. Men hon gjorde heller aldrig några allvarliga försök att ändra riktning i sitt liv. Hon lät sig begränsas. Och nu bad hon alltså mig att inte göra samma misstag…

 

Tina satt därefter tyst och blundade en lång stund. Jag väntade. Kände en oro.

Mammas sista tid i livet var långt ifrån harmonisk. Hon var arg på mig. Riktigt arg. För att jag tvingade in henne på sjukhus, för att jag vägrade låta henne vara hemma när hon var så sjuk.

Detta har följt mig sedan dess. Att hon dog arg. Besviken och arg. Blickarna hon gav mig.

Jag har haft svårt att gå vidare från det. Och ni kanske minns att jag berättat om bristen på beröring hemma. Att mamma sällan kramade mig som barn. Att hon hade svårt för fysisk beröring och vilka spår detta satt i mig. Helt ärligt var jag nu också lite orolig för att hon även är arg för detta – att jag berättar öppet om det. Hon har varit död i över två år och jag är fortfarande rädd att mamma är arg…

 

Plötsligt öppnar Tina ögonen och tittar allvarligt på mig. Jag har alltså inte berättat någonting om mamma eller vår relation för henne. Hon vet inget.

Nu tittar Tina rakt på mig och säger:

”Hon vill göra något hon sällan gjorde när hon var levande. Hon vill klappa din kind mjukt. Och så vill hon säga till dig att allt kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra. Det är hennes hälsning till dig”…

 

Det var egentligen först efteråt, när jag satt i bilen på väg från sittningen, som min reaktion kom. Gråten. Skakningarna. Andnöden. Men också den enorma glädjen och trösten.

Jag kände att det hade hänt. Att det varit verkligt.

Mamma hade smekt min kind och tröstat mig. Hon var inte arg. Hon var lite kärv, hon släppte inte till lätt – precis som mamma var – men till slut smekte hon min kind. Ingen varm bamsekram. Det var inte mamma. Hon klappade mig på kinden och sa att allt blir bra. Precis så som mamma skulle gjort. Precis så.

 

Jag förstår om man är tveksam till det jag berättar. Jag förstår mycket väl.

Men för mig hände det. I hela min kropp kände jag att det verkligen hände. Jag vet.

 

Tack, älskade mamma.

Jag behövde det där. 

 

Nu är det bara en tanke som inte lämnar mig. Den första mannen som Tina fick kontakt med – den som hon ville ha till att han var min morbror. Som hon så tydligt kände var en morbror och som gjorde henne frustrerad.

Tänk om… tänk om han faktiskt har funnits? En morbror jag inte vetat om.

Allt är ju möjligt. Och jag vet att mormor och morfar inte hade det bästa äktenskapet.

Jag säger bara – tänk om…

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
Inga kommentarer

Sorry, the comment form is closed at this time.