Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Marknad och fattiga, vackra barn
15353
post-template-default,single,single-post,postid-15353,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Marknad och fattiga, vackra barn

14 Jan Marknad och fattiga, vackra barn

Hallooooooo!!!

Vaknade i morse av att jag frös… Jo då – norra Indien är inte speciellt varmt och jag hade bara ett tunt lakan runt min hulda kropp. Drog på mig överkastet men lyckades inte somna om.

Jag fick direkt en känsla av att saker inte kändes bra. Delhi kändes inte lockande mer och här ska jag stanna till på lördag. Tanken var att jag skulle åka till Taj Mahal över dagen i morgon men så fick jag veta att det är stängt på fredagar. Dumma dom.

Jag mediterade en stund för att reda ut vad som kändes fel i magen och kom fram till att jag inte vill vara i en storstad. Jag vill ha lugn just nu.

Men hotellet var ju bokat och betalat för tre nätter. Men så tänkte jag att nähä! – vill inte Liselotte stanna i Delhi till på lördag så göööör hon inte det. Punkt.

Så i morgon drar jag söderut. Så långt söderut man kan komma, till Kerala. Till sol, bad och några dagars total frid.

Har bokat ett hotell i en avlägsen fiskeby tre nätter. Finns inget att göra där och det passar mig alldeles utmärkt just nu. Jag känner att jag behöver landa innan jag lyfter, så att säga. Innan jag har någon som helst lust med stora äventyr. Jag måste varva ned lite först.

Och det, mina goa vänner, det ska jag göra med hjälp av sol, hav och massor av dötid. Taj Mahal och floden Ganges i Varanasi tar jag på hemvägen i stället. Jag måste ju tillbaka hit när jag ska hem. Så det så.

När jag väl bestämt det blidde jag mycket gladare igen. Så jag gav mig iväg på marknad. Åkte till helt andra sidan stan och besökte en bauta-jätte-mega-marknad. Med inte en enda turist. Mer än jag.

Men i dag var det inte lika många som drog i mig. Kanske för att jag köpte mig ett par sjalar? Man vill ju liksom passa in lite. 😉

Indienlook

Indienmarknad

Överallt är det såååååå mycket folk. Men också lika mycket dofter, färger och – vänlighet. Hittills har jag bara gott att säga om detta fina folk. De är hjälpsamma, glada och väldigt nyfikna men jag känner mig aldrig besvärad. De tar ett nej om man bara ger ett leende.

Men fattigdomen är mycket synlig. Det finns vissa moderna huskomplex men för det mesta är det vad vi kallar slum. Det är smutsigt, otroligt mycket föroreningar och – fattigt.

Indienslum

Men än så länge har jag inte träffat en sur människa. Tvärtom. De ler.

Men det som är jobbigt att se är ju alltid de tiggande barnen. De som skickas ut att sälja armband, dörrmattor eller vad det nu må vara. Eller bara med en utsträckt hand. De smutsiga, vackra, toviga barfotabarnen.

Jag träffade tre små charmtroll idag på marknaden. De sålde smycken men blev snabbt mycket mer intresserade av den konstiga tanten med ljus hy och lockigt hår. De kände på håret, petade lite och pillade på mina ringar och när jag busade lite med deras hatt kiknade de av skratt. Då var de bara barn en stund. Fick skratta. Leka. Och blev oerhört stolta när jag ville ta kort. Det kändes fint.

Indienbarn

När jag skulle hem var det inte en jäkla taxichaufför som ville köra mig. Det var på andra sidan stan så förmodligen gav korta körningar bättre betalt än en längre.

Så det blev till att skumpa på en tuk-tuk i en timme. Kallt som attan och jag har nog skump-skador i ändan men ändå himla mysigt.

Om man inte är rädd att bli ihjälkörd, förstås. Men det är jag inte. Finns väl sämre sätt att dö på än under ett äventyr i Indien, tänker jag. Typ.

Indientuktuk

I morgon eftermiddag flyger jag alltså söderut. Rekreation, mina vänner. Hur det är med wi-fi där i obygden har jag ingen aning om men kan ju gissa… Hur som helst blir det nog ingen blogg i morgon eftersom jag landar på kvällen.

Så – vi hörs när vi hörs och gör vi inte det så hörs vi en annan dag!

Stoooor puss i halsgropen och Namaste!

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
1Kommentar
  • Eva
    Publicerad vid 20:34h, 14 januari

    Wiiii – modiga kvinna! Sympatiserar svårt med det där om att ”” Det finns väl sämre sätt att dö än på ett äventyr i Indien. Vansinnigt kul att läsa om hur du tar dig fram.. Och löser situationen trots att ingen taxi vill köra. Fryser om rumpan bara av att läsa om din tuk-tuk-färd. Skulle JAG klara och våga vara helt ensam i en indisk storstad? Vet inte. Men hoppas….