Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Snälla – sprid inte mer hat nu
15274
post-template-default,single,single-post,postid-15274,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Snälla – sprid inte mer hat nu

22 Okt Snälla – sprid inte mer hat nu

God kväll!

I morgon är det dags för min träff med Lisette. Vi kommer inte ha så mycket samtal. I stället ska hon utföra en ILS på mig – intuitiv läkningssession. Jag vet inte så mycket om det, egentligen, men hon vill ge den som ett komplement till den övriga behandlingen med kost och massage.

Det ska bli otroligt spännande. Processen tar ca en timme och jag lovar att berätta allt om det efteråt!!!

Och dag kom vårt kök! Halleluja, kors i taket och hejbabberiba i finnskogarna – äntligen!!! I morgon kommer Snickar-Tom (väääärldens bästa snickare!) och då ska det skruvas, sågas till bänkskivor, fixas diskbänk, häll och ugn.

Som jag har längtat. Soooooooom jag har längtat!!! Jag kanske äntligen får ett liiiiv!

 

Medans jag sitter och skriver nu känner jag en molande värk i magen. Och i dag är det nästan omöjligt att skriva ett blogginlägg utan att beröra det vidriga som hänt i Trollhättan.

Som vanligt har väl många av oss haft någon naiv förhoppning om att sådant inte händer här. Inte i Sverige.

Nu har det gjort det.

En ung människa har förstörts så till den milda grad att han väljer att gå in på en skola med två knivar. För att skada. För att döda.

Och han lyckas.

Han dödar så mycket. Inte bara ett av våra barn och vuxna – utan även trygghet, oskuldsfullhet och ett hopp att ”sånt händer inte här”. Som när Palme, eller Anna Lindh, mördades. Ingen är skyddad. Ingen. Våra barn är inte trygga någonstans. Ingen går säker.

Vad är det som händer? När blev vår värld så in i h-e uppfuckad? När började vi släppa dessa unga, frustrerade, hatiska och ångestfyllda människor genom alla skyddsnät utan att ta vårt ansvar? När började vi bara låta dem vara och vända ryggen till?

För tecknen finns alltid. Alltid. Om någon bara orkar/vill se.

Jag vet inget om denne man mer än det som nu cirkulerar i medierna och andra digitala forum. Vad som är sant vet jag inte heller. Men jag vet att han är död. Inget av allt det hat han väckt kan nå honom. Han kan inte straffas, lynchas eller spottas på i en rättssal eller fängelse.

Men hatkampanjen kommer ändå att dra igång. Och den drabbar andra – inte honom. Den drabbar hans anhöriga.

För även denna mördare har en gång haft blöjor och rödgråtna ögon. Även han har haft människor i sin närhet som älskat honom. Och kanske har de handlat fel som inte larmat – men då vi inte vet något om dem heller – så är det inte upp till oss att straffa dem. Inte dem.

Jag vill att vi tänker på det innan vi vräker ur oss saker på nätet, innan vi delar hans bild. Jag kan inte ens föreställa mig den skam och skuld man känner som förälder, syskon eller vän till denna kille idag. Men det är inte dem vi ska straffa för om dem vet vi inget.

Den vrede och frustration vi känner är självklar. Ett barn har dött. Två vuxna är döda. Det föder en oerhörd ilska och hat.

Men låt det stanna där. Sprid inte hatet nu. Inte mer.

Snälla – inte mer hat.

 

Ett stort hjärta till alla berörda i dag. Ett stort, stort hjärta…

 

Ljus

 

 

 

 

 

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
Inga kommentarer

Sorry, the comment form is closed at this time.