Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Starka känslor nu
15408
post-template-default,single,single-post,postid-15408,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Starka känslor nu

28 Jan Starka känslor nu

God afton!

Jag är alldeles såld. Varje fiber i min kropp och varje uns av min själ älskar detta landet. Det detta landet gör med mig.

Inte någonstans har jag känt mig så totalt avslappnad, så fullständigt mig själv i varje steg, i varje möte med människor. Inte hemma och ingen annanstans.

Ingen förväntar sig något. Ingen tittar snett eller tycker jag är konstig. Här känns det som att jag verkligen kan vara Liselotte fullt ut och den glädje jag känt den senaste veckan är så underbar. Jag ska verkligen försöka ta med mig den hem.

I går var sista kvällen här nere i Kerala, södra Indien. Jag har de senaste dagarna bott i en stad som heter Kochi. Det ligger vid havet men är ingen badort. Här lever man på fiske eller genom att odla och sälja kryddor. Det ligger en så fantastisk doft över hela Kochi. Saffran, chili, lagerblad, kardemumma – allt. 

 

Resan dit var dock lite småtjurig. Jag hade ju åkt flodbåt mellan två städer och skulle sedan ta buss till Kochi. De har såna där längfärdsbussar med bekväma säten och, framför allt, AC!!! 

Så jag blev visad till hållplatsen. 

När ni tänker en buss i Indien – tänker ni då en skraltig jäkel med folk hängande ut från fönstrena för att den är så överfull?

Japp – en sån var det. Och där, mina kära vänner, där finns det ingen ac! Haha!

Men en kul upplevelse. Jag fick i alla fall sittplats! Rakt under armhålan på en stående, gaaanska svettig man.

Det var något av det mest ihoppackade jag någonsin varit med om, kan jag säga. Och att ta en bild var det inte tal om eftersom jag inte ens kunde röra armarna och det ändå bara skulle blivit en bild på kroppsdelar.

Men det var okej – man är ju i Indien och så är det här.

Ja, alltså, det var okej tills det visade sig att den bussen inte alls gick dit jag skulle…( Mitt fel, jag hade bara frågat två personer den här gången om vart den gick. 😉

Allting löser sig dock. Jag fick hjälp att hoppa av så nära min ort som möjligt och tog en tuktuk i två mil. Ja jisses…

Nåväl – det var Kochi vi pratade om!

Det finns turistkvarter där men i går tog jag mig bort från dom. Hettan var inte lika farlig som vanligt så jag bestämde mig för en promenad.

Jag gick. Och jag gick. Och gick.

I drygt tre timmar promenerade jag omkring bland det som inte är för turister.

Jag pratade med människor. Fick sällskap av getter. Tittade försiktigt in i öppna dörrar och bara insöp det äkta Indien. Och jag kom på mig själv med att jag hela tiden log. Klockan 18 insåg jag att jag faktiskt inte hade ätit på hela dagen…

På kvällen, då när mörkret lagt sig och den varma fuktiga sommarnatten bäddat in hela staden, gick jag ned och satte mig på stranden.

Och jag tackade.

Tackade havet som gett mig så många fina stunder. Tackade människorna som bjudit in mig till samtal och fått mig att känna mig så fri och levande. Tackade Kerala för det varma välkomnandet och alla lärdomar.

I dag har jag lämnat södern och flugit upp till Varanasi. Den sägs vara Indiens äldsta stad och också den heligaste.

Här flyter floden Ganges och det är hit miljontals hinduer vallfärdar. Antingen för att bada i floden för att rena sina synder. Men också för att kremera sina döda. Utmed floden finns gaths där liken bränns på bål och där askan sedan strös i floden av familjen.

Jag bor i närheten av den största kremeringsgathen. Och i kväll blev jag inbjuden av en familj för att delta i en kremering…

Jag är just nu alldeles för tagen av vad jag har upplevt för att återge. Jag måste smälta detta först – det jag sett och upplevt på så nära håll.

Men jag återkommer och berättar för detta var något av det starkaste jag fått vara med om. Och mitt i – och förmodligen på grund av – all denna död så har jag aldrig, i hela mitt liv, känt mig så levande som i kväll.

Namasté och puss på hjärtat. 

PS: Jag hade förberett en rad bilder från min vandring i Kochi men tyvärr vill inte sidan ladda upp den. Därför blir det ett trist ickebildigt inlägg, jag vet…

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
Inga kommentarer

Sorry, the comment form is closed at this time.