Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Strålningen blev inte som jag tänkt…
15488
post-template-default,single,single-post,postid-15488,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Strålningen blev inte som jag tänkt…

03 Okt Strålningen blev inte som jag tänkt…

God kväll, kära vänner!

 

Sitter här vid matbordet. Har precis ätit middag och pratat med min familj. Pratat och samtidigt kastats sju år tillbaka i tiden.

 

I dag var det alltså dags för den första dosen strålning.

Jag hade fått veta att jag skulle hämtas av sköterskor och direkt in i behandlingsrummet. Apparaten skulle ställas in och sedan – strålning. Så var det sagt.

 

I stället kom den läkare jag träffade förra veckan ut i väntrummet och sa att hon ville prata med mig.

Och där någonstans kom en välbekant känsla av olust…

Vad ville hon prata om?

 

Vid förra besöket gjordes en röntgen, ct-skanning, för att se exakt var tumörerna sitter så att strålningen träffar dem och inget annat. Det handlade om två, tre lymfkörtlar som vuxit och skulle strålas.

Men röntgen hade dock tyvärr visat något helt annat.

På den vänstra sidan finns nu ett helt gäng tumörer. Från käken, ned utmed halsen och ända ned bakom nyckelbenet har de ploppat upp. Det är inte en, två eller tre. Det är fullt.

 

Här nedan ser ni en av de röntgenbilder hon visade mig. Den är tagen nedifrån så den högra sidan på bilden är min vänstra.

 

rontgen

 

Ni kan där se, till höger på bilden, att det är betydligt fler tumörer än på andra sidan. Det är en hel grupp och inte bara ett par, som vi trodde. De ljusgråa klumparna är tumörer.

Herr Cancer verkar ha satt fart igen, alltså.

Läkaren hade kontaktat kollegor och behandlingen ändrades nu. I stället för att punktstråla har de i dag i stället strålat ett betydligt större område – från käken ända ned till nyckelbenet. Och de hoppas på effekt men ingen vet nu eftersom de är så många och ligger dessutom på olika djup.

Den andra dosen får jag i morgon och därefter har de satt upp en besökstid hos min läkare om 6 – 8 veckor, när man ser effekten.

 

Detta var inte något jag väntat mig och – som sagt – det skickade mig tillbaka till 2009, när cancern upptäcktes.

För om de nu vuxit så pass mycket på halsen är det ju nära till hands att anta att det ser likadant ut i resten av kroppen. Jag vet inte men självklart är den risken stor.

Jag har ju också vetat att detta skulle komma men då jag ändå mår bra har jag kunnat skjuta det ifrån mig.

Sen. Inte nu. Längre fram. Eller kanske aldrig? Hoppet är den sista som överger en, så är det verkligen.

 

Och kanske är det bara på halsen de finns och att strålningen fungerar.

Jag kommer inte att duka under på grund av detta, det vet jag ju.

Men just nu suger det, för jag var inte beredd.

 

Nu är jag arg.

Jag är ledsen.

Jag är förvirrad.

Och ännu mer arg.

Jag vill inte!!!

Jag vill inte att den växer igen!!!

Jag vill inte ha hela vänstra sidan full med tumörer!!!

 

JAG VILL INTE!!!!!!!!!!!!!

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
9 Kommentarer
  • Ankan
    Publicerad vid 18:44h, 03 oktober

    Dumma tumörer o dumma MR C…
    Håller alla tummar tår näsborrar på att det går bra.
    På med storkängan o spakarna hårt.

    Resa bakåt i tiden o minnen o tankar ploppar upp är jobbigt.

    Använd de dina att söka styrka o energi.

    Jag kickar hårt som fan härifrån.

    Massa styrkekramar

  • Eva
    Publicerad vid 19:27h, 03 oktober

    Samma här! Sparkar hårt – skiten ska inte tro att den har övertaget. Att må bra måste vara ett bra tecken, det betyder styrka att slå tillbaka. Det finns en lång radda behandlingsalternativ för den här sjukdomen, tänk på det!
    Luv

  • Ekenäsliv
    Publicerad vid 19:31h, 03 oktober

    Liselotte… Vad tusan ska jag skriva liksom…
    Men jag vill inte inte skriva någonting.
    Jag har läst och jag tycker att det är överjävligt…
    Så förbaskat onödigt.

    Men din inställning Lotta, den kommer du långt med.
    Hoppet, håll i det och du fixar det!!!
    En stor varm kram från mig.
    Anna

  • Agneta
    Publicerad vid 20:04h, 03 oktober

    ❤️ till dig, skittumörer. Jag har också follikulärt lymfom, jag håller tummarna för bästa resultat av din behandling och sen är du på banan igen. Kram

    • Eva
      Publicerad vid 08:29h, 04 oktober

      Hej Agneta, har du fått nån behandling? Intresserad av alla sorts historier eftersom jag har samma som Liselotte, befinner mig nåt år efter henne i processen, bara. Och ska på läkarbesök i morgon…
      Bra inlägg från Hans. Trist sjukdom, men det finns faktiskt många behandlingsmöjligheter. Man får försöka se det som diabetes, nåt man tvingas lära sig leva med.

  • Lena Sandberg
    Publicerad vid 20:09h, 03 oktober

    Fan, fan, fan Lisa! Kära goa du! Kör hårt. Ge Herr Cancer en match han sent ska glömma. Ge den jäveln! Kramen

  • Hans Lindberg
    Publicerad vid 20:30h, 03 oktober

    Hej Lotta!

    Jag förstår att du är besviken och jag beklagar att du fått ett negativt besked . Men jag har ju samma sjukdom så jag är påläst. Jag är väl medveten om att sjukdomen kommer tillbaka och jag är således mentalt förberedd på att detta kommer att ske. Jag litar fullständigt på läkarna och vet att de ger oss patienter den bästa behandling som de kan erbjuda. Idag finns bättre metoder än år 2009 så jag anser inte att du behöver känna det som att du kastas sju år tilllbaka i tiden.

    Eftersom du mår bra i övrigt så kan det fortfarande dröja länge innan du behöver någon annan behandling än den strålning som nu genomförs. Glöm inte heller att det är sju år sedan du behandlaes förra gången vilket innebär att det inte alls är säkert att du behöver cellgifter denna gång. För min del så fick jag Mabthera som första och ends behandlingmetod för två år sedan. Jag hade inga som helst biverkningar även om de förstoradr lymfkörtlarna bara minskade med 60%. Men varje person är unik så vi måste ha tålamod att låta läkarna prova ut vad som fungerar bäst för var och en av oss. Follikulärt lymfom betraktas som en ”snäll” cancersjukdom som vanligtvis har god prognos, men idag går den inte att bota. Vi måste lära oss att leva med att sjukdomen återkommer, även om det naturligtvis är jobbigt när vi hamnar i denna situation.

    • Liselotte Erndin
      Publicerad vid 13:20h, 04 oktober

      Hej Hans och tack för din kommentar!

      Vi fungerar ju alla olika. För mig är det så att jag lever ett, i stort sett, cancerfritt liv för det mesta. Med det menar jag att jag inte lägger någon energi på den här sjukdomen när jag inte känner av den. Jag googlar inte, jag läser inte på – jag är rätt ointresserad av den, helt enkelt. Detta mår jag bäst av.

      Givetvis är även jag fullständigt medveten om att den kommer att komma tillbaka. Jag vet också att utvecklingen och behandlingsmetoderna går framåt, det pratar min läkare om ofta.

      Vad jag menar när jag säger att jag kastades sju år tillbaka är KÄNSLAN jag fick. Lite av den känsla som jag fick då, 2009, när jag varit riktigt sjuk länge utan att min läkare hittade något fel.
      Då hängde jag på en riktigt skör tråd eftersom hela jag var full med cancer och mina lungor kollapsade. Och DEN känslan kom tillbaka nu när det visade sig att tumörerna var många fler än man trott (eller förstorade lymfkörtlar, om man ska vara noga).
      Den skräcken sitter i eftersom jag var så nära döden då.

      Dessutom är det så – detta är en sjukdom som främst drabbar äldre. Jag fick min redan när jag var 42. Det innebär att min kropp förmodligen ska genomgå betydligt fler behandlingar än någon som får den i sen ålder. Där finns en betydande skillnad. Ja, man kan leva länge med sjukdomen, men 15 år för en 80-åring är en annan sak än 15 år för mig.

      Jag ÄR bra på att leva med den här sjukdomen. Nä – jag är JÄTTEBRA på det!
      Men ibland faller jag och då väljer jag att dela med mig även av det. Det är sådan jag är – höga berg och djupa dalar – haha!

      Kram på dig och hoppas du håller dig frisk länge!

  • Eva
    Publicerad vid 14:02h, 04 oktober

    Och det är för att du delar med dig av berg och dalar det är så härligt att läsa din blogg, siddu!
    Själv håller jag för det mesta skiten för mig själv, men jag ääääälskar att du pallar att berätta så öppet. Det har varit mig till så stor hälp.
    Luv