Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Strålningen klar. Check på den!
15492
post-template-default,single,single-post,postid-15492,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Strålningen klar. Check på den!

04 Okt Strålningen klar. Check på den!

Hej, bejjbisar och TACK, hörrni!

 

Jag fick i går så många kommentarer, pepp och kramar att jag var helt hjärtevarm på kvällen.

Så mycket kärlek det finns. Man pratar ofta om att världen blivit hård, kall men det finns mycket mer kärlek än hat. Mycket mer, glöm inte det.

Tack, fina ni. Tack.

 

I dag mår jag bättre.

Jag behövde få reagera ordentligt i går. Behövde få vara ledsen, sörja och tycka att allt var skit.

Jag är ju givetvis hela tiden medveten om hur denna sjukdom ser ut, att jag lever med den för livet. Jag vet ju det.

 

Men mitt sätt att hantera Herr Cancer är att vara frisk mellan återfallen. Det är så jag ser mig – att jag är frisk.

Jag ser inte cancern riktigt som en sjukdom då, den är liksom bara något som finns där. Men sjuk, nä det känner jag inte.

 

Och det är MITT sätt att förhålla mig till detta, andra förhåller sig till cancern på annat sätt.

Men jag googlar inte.

Söker inte information.

Känner inte efter om jag har knölar.

Han finns där, herr Cancer, men jag låter honom liksom inte komma nära. Min läkare pratar och visst hör jag, men egentligen bara med ett halvt öra. Jag är helt enkelt inte så intresserad så länge jag mår bra.

 

Men när jag då får ett påtagligt besked om att tumörerna blivit många så bryter Herr Cancer igenom den där barriären. Han kommer otäckt nära och jag känner hur han flåsar mig i nacken. Och det är jag faller.

Det är helt enkelt sån jag är. Alla känslor är mycket. Högt upp i toppen eller djupt ned i dalen.

I bland kan det vara lite jobbigt med de där kasten, haha – men jag skulle inte vilja vara annorlunda.

Det där är jag.

 

I dag har jag i alla fall skakat av mig det värsta. I dag är fightern tillbaka.

 

knock

 

Det vände efter strålningen i morse.

Det hela gick på ett kick den här gången. (Förutom att jag kom en timme för tidigt… Vimsig? Jag???)

Upp på britsen.

På med masken (bad dom bränna den jäkeln efteråt)

Snurr, snurr på alla apparaterna.

Ett surrande ljud och laserstrålar kors och tvärs.

Det var klart på tio minuter.

 

Nu ömmar den största knölen och har svullnat upp. Så visste jag att det skulle kunna bli eftersom det nu blivit en inflammation där.

Ni ser här nedan – det är svårt att ta en tumörselfie – men ni ser svullnaden under örat. Inte mycket till käkben där, eller hur? Påminner lite om påssjuka faktiskt.  Eller en hamster-lookalike. 😉

Det ska bli otroligt spännande att se skillnaden om några veckor.

Håll tummarna nu att det hjälper. För jag vill inte ha mer strålning.

 

svullnad

 

 

 

Nu är det upp i sadeln igen.

 

Herr Cancer fick gårdagen.

Morgondagen är min.

 

Puss på näsvingen! ♥

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
5 Kommentarer
  • Eva
    Publicerad vid 12:41h, 05 oktober

    ”Tumörselfie” – du är bara bäst! Inte klok nånstans. Det gillar vi.
    Luv

  • Hans Lindberg
    Publicerad vid 17:58h, 05 oktober

    Hej Lotta!

    Det är bra att du känner dig piggare igen.

    Jag har inte hittat något annat forum än din blogg där någon svensk person med Follikulärt lymfom berättar om sina personliga erfarenheter av sjukdomen eller behandlingen. Jättestort tack för det. I väntrummet på sjukhuset har jag enbart mött patienter med mer aggressiva varianter av blodcancer. För dem vill jag ju inte berätta om min beskedliga sjukdom. Men på din blogg har jag beskrivit egna erfarenheter. Det är alltså inte bara riktat till dig utan även till andra som läser din blogg, såsom exempelvis Eva. Jag hoppas inte att du misstycker alltför mycket.

    Det finns en man från Kanada som nu har haft vår sjukdom i 28 år. Han försöker engagera patienter världen över. Min engelska är alltför dålig och den svenska översättningen är så bedrövlig att jag inte orkar läsa den heller. Men för den som söker information kanske det kan vara intressant att ta del av hans erfarenheter som har rubriken: ”Lymphoma Survival”.

    Redan första gången sa min läkare att det inte finns något som jag själv kan göra för att påverka mitt framtida sjukdomsförlopp och att svensk lymfombehandling håller hög klass i en internationell jämförelse. Vi har en bra dialog och jag känner fullt förtroende för hans kunskap så jag accepterar situationen och söker inte efter några alternativa metoder.

    När jag fick min diagnos år 2014 så läste jag en del om sjukdomen och hittade då din blogg. För sju år sedan var du mycket sjuk och det tog lång tid att hitta orsaken, därefter fick du en jobbig behandling. Det är fullt förståeligt att du inte vill uppleva detta igen. För mig var det tvärtom. Jag fick en extremt snabb diagnos följt av en snabb och problemfri behandling. Den var dock inte alls så effektiv som din. Varje medalj har en baksida.

    Således har jag kvarstående problem med ofarliga svullnader som svider och irriterar främst från det område där du strålades, men på höger sida. Läkarna bryr sig egentligen inte om denna mycket ovanliga bieffekt av lymfomet men de har erbjudit mig strålbehandling om jag så önskar. Men jag har avstått eftersom där finns ett helt knippe förstorade lymfkörtlar precis som för dig. Därför är jag mycket intresserad av att följa resultatet av din strålning.

    Du har helt rätt om detta med ålder. Jag hade precis fyllt 70 år när jag fick min diagnos så jag accepterade beskedet direkt. Jag var enbart glad att det var den allra ”snällaste” varianten av lymfom. Jag tror att många äldre med lindrig sjukdomsbild betraktar vår sjukdom som tämligen ”harmlös”. För många rullar åren på med återkommande kontroller och stundtals även perioder med behandling. Många äldre har ju andra krämpor som ger väsentligt mer besvär och problem. För egen del så har jag mer besvär av tinnitus och en armbågsled som krånglar. Banala skavanker som jag lärt mig leva med precis som lymfomet.

    Det känns däremot orättvist när någon drabbas av detta redan vid 42 års ålder. Men tur och otur brukar jämna ut sig. Dessutom är du så ung och motståndskraftig att jag exempelvis tror att du kommer att få uppleva den dag när någon ny effektivare behandlingsmetod kommer att helt kunna bota dig och andra patienter med Follikulärt lymfom.

    Lycka till!

    Med vänlig hälsning
    Hans Lindberg

  • Eva
    Publicerad vid 19:29h, 05 oktober

    Fint skrivet, Hans!
    För mig var Liselottes blogg en livlina ett hålla sig i när jag fick diagnosen ett och ett halvår år efter henne. Den fick mig att se ett ljus i tunneln, det gick alltså att ta sig upp på banan igen!
    Så positiv, så galen, så halsbrytande!
    Jag skulle inte själv palla att skriva så personligt – men uppskattar att andra gör det. Hennes blogg har hjälpt mig mycket.
    Vänliga!

    • Hans Lindberg
      Publicerad vid 11:42h, 06 oktober

      Både yrkesmässigt och privat så har jag alltid använt metodiken: informationsinsamling –> analys –> problemlösning. Så när jag läste om Follikulärt lymfom så blev jag lugnad. Vanligtvis är detta en ”snäll” cancersjukdom som tämligen effektivt kan bromsas upp med olika behandlingsmetoder. Eftersom varje individ reagerar olika på sjukdomar och läkemedel så måste läkarna prova sig fram för att utforma bästa lösning i varje situation..

      Vår sjukdom kan dock transformera till aggressivare varianter. Allra störst är risken första åren efter diagnos. Ni som har haft sjukdomen längre tid än jag löper således mindre risk för transformation än vad jag gör. Jag resonerar dock på det sättet att så länge som jag mår bra och inga dramatiska förändringar inträffar med mitt hälsotillstånd så finns ingen anledning att oroa sig. Människokroppen är ju som en gammal bil. Med åren blir det en del skavanker och det får vi vänja oss vid.

      Just därför tycker jag det är jättebra att resa och vara aktiv så länge som vi kan. Sjukdomar ska inte ha huvudrollen i våra liv, Det sämsta är att gå och grubbla när det finns så mycket annat som skänker glädje. Lycka till!

      Med vänlig hälsning
      Hans Lindberg.

  • Irene
    Publicerad vid 13:41h, 07 oktober

    Du är min hjälte Liselotte! Tack vare dina bilder på masken och din beskrivning av dina känslor klarade jag av min MR för några dagar sedan.
    Har väl gjort en MR rygg ett tiotal gånger och inte haft några problem förrän den senaste. Fick panik när hälften var gjord och ville pausa. Helst inte säger rösten i hörlurarna. Andas, andas, andas och j-lar vad hjärtat började bulta. Helt hjälplös och tvungen att fullfölja. Då tänkte jag på dig i din mask och hur du hanterade det. Jag hade ju i alla fall några centimeter till min ansiktsställning och det finns fler som tycker sånt här är pest. Tänkte jag. Och körde andningsövningar. Och räknade får. Och drog alfabetet. Baklänges.
    Så tack för att du delar med dig! Vet att det finns fler som följer dig härute men som inte hör av sig. Vi är tacksamma för att du orkar berätta om hur du har det. Och det gör inget när du pausar ett tag. Vi förstår.
    Allt gott!