Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Svårt att skriva om Herr Cancer
15019
post-template-default,single,single-post,postid-15019,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Svårt att skriva om Herr Cancer

23 Jan Svårt att skriva om Herr Cancer

God fredagkväll på er!

Har varit lite ”krasslig” de senaste dagarna. Trött, frusen och med en mage som… ja, vi ska nog inte lämna en för utförlig beskrivning där…

Men jag är inte utslagen och en helg i avkoppling är troligen det enda som behövs. Och det ska jag ha!

I dag hann jag i alla fall med ett par intervjuer för Nöjesnytt samt att jag själv fick agera intervjuobjekt. Jo då, minsann! Det var tidningen Östra Småland som ville göra ett reportage om mig om allt det nya som är på gång i mitt liv.

Det känns så härligt att sitta och berätta och samtidigt känna: Jisses – är detta jag? Har jag satt i gång allt detta? Vi tog bild utanför domkyrkan med tanke på min planerade konsert och jag kände bara att ååååååååhhhhh, vad jag längtar! Åhhhhhhh, vad jag hoppas på att kunna samla in pengar till alternativa behandlingar! Eller som jag sa till journalisten:

”Mitt mål är att alla ska lämna kyrkokonserten med ett STORT leende och en LITEN plånbok! Haha!”

 

Men jag tänkte lite på det där med min cancer efteråt. I bland tycker jag att det är svårt att skriva om. Inte utifrån mina egna känslor och funderingar utan på grund av att så mångas cancer inte ser ut som min.

Jag har ju gett mig sjutton på att lymfomet inte ska få styra mitt liv, att Herr Cancer inte ska få ta för mycket plats. Ni vet ju – i bland skämtar jag friskt om min sjukdom, eller hur? Galghumor.

Men lika ofta raderar jag de där hurtiga formuleringarna om att den inte ska få styra mig eftersom jag är rädd att de sårar.

Jag har ju haft en så förbaskad tur. Jag har fått follikulärt lymfom. Jag har inte drabbats av någon aggressiv dödlig variant med ett år kvar att leva. Jag har haft en så förbaskad tur.

Den senaste tiden har jag ganska ofta tänkt att Herr Cancer kom till mig av en anledning. Att det är meningen att jag ska göra något av detta. Att det är därför jag har fått en lindrigare variant och att jag fungerar trots sjukdomen.

Kanske är det att jag ska bli frisk genom Anna? Kanske är anledningen till min cancer att ge osteopatin genomslag?

Kanske är det att jag ska ge hopp, inspirera andra till att leva – verkligen leva – trots motgångar?

Kanske är inte Herr Cancer av ondo?

Men nästa sekund tänker jag då på alla de som förlorar kampen. Vad är skillnaden på mig och dom? Vad känner en människa som drabbats av en dödlig cancerform när de läser mina hurtiga inlägg om att cancern bara är en liten del av mig?

Det där är svårt. För cancer är fortfarande så förknippat med – död. Och jag vill inte att någon får uppfattningen att jag tar lätt på den. Inte alls. Jag har ju själv förlorat bland annat mamma i bröstcancer, så jag vet. Jag vill inte på något sätt trampa på eller förminska alla de som kämpar, lider och till och med förlorar i denna jävliga sjukdom.

Därför är det i bland svårt att skriva.

Men det är ju så – jag kan bara utgå från mig och de förutsättningar jag har fått.

Och där känner jag att om jag nu fått en cancer som inte tar livet av mig inom det snaraste – så har jag även fått något annat – en möjlighet. En möjlighet att på något sätt skapa förändring. Att kunna göra skillnad.

Och vad är det – om inte en gåva?

 

Trevlig fredagkväll & Puss på ankelknölen på er!

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
2 Kommentarer
  • Jan-Åke Nilsson
    Publicerad vid 19:30h, 23 januari

    Sjuk humor har ingen dött av! Tvärtom, ett gott skratt förlänger livet ! Se på mig! Om 38 år fyller jag 100 år!!

  • Eva
    Publicerad vid 18:18h, 25 januari

    Kloka tankar! Och peppande. Kör hårt!