Logga in

Register| Forgot Password?

Liselotte Erndin | Tillbaka där det började…
14896
post-template-default,single,single-post,postid-14896,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-6.1,wpb-js-composer js-comp-ver-4.3.5,vc_responsive

Tillbaka där det började…

04 Jan Tillbaka där det började…

God söndag, på er!

Det har varit en speciell dag i dag. Lite tillbaka-till-rötterna-dag. Typ.Jag började med lite sightseeing här  i området. Var nere i Borghamn hos ett vilt och alldeles jättebusigt Vätternvatten som höll på att frysa näsan av mig… Så där blev jag inte långvarig även om jag hann hänföras av kraften och skönheten i de vilda vågorna. Inget slår ett bångstyrigt vatten som slår mot land. Inget.

Därefter åkte jag upp på Omberg och just på det berget kan man faktiskt säga att min journalistiska bana började, för drygt 25 år sedan.

Jag var 22 år och hade bestämt mig för att det var journalist jag ville bli. Eftersom betygen inte räckte till någon högskola sökte jag i stället en rad folkhögskolor och valde till sist en på Värmdö utanför Stockholm – Tollare folkhögskola. 

Första veckan på utbildningen var en så kallad ”lära-känna-varandra-inledning”, ni vet.  Klassen bodde i ett hus tillsammans på just Omberg och delar av den där veckan minns jag mycket väl, trots att det ju är gaaaanska länge sedan nu.

Ett riktigt starkt minne är när vi besökte författaren och kvinnosakskämpen Ellen Keys hus Strand, som ligger i en bedårande sluttning ned mot Vättern.

 

Key Skylt

 

Och just på den här platsen gjorde jag en av mina allra första skrivövningar.

Jag minns inte exakt vad uppgiften gick ut på men vet att jag satte mig på det pampiga husets stentrappa och blickade ut över vattnet. Jag minns känslan av frihet i mitt skrivande och jag minns hur jag skrev något om Ellen Keys förmodade inspiration när hon, nästan 100 år tidigare, blickat ut över samma vatten.

Jag minns lusten jag kände där. Lusten till bokstäverna, berättelserna och den fritt flödande fantasin. Jag minns att jag kände hennes närhet, där på baksidan av det vackra huset. Två kvinnor, två viljor att skriva.

Key Hus

 

Allt det där mindes jag, när jag i dag promenerade på samma plats och jag önskade så att jag hade sparat den där skrivuppgiften från 1989. Att jag fått läsa den i dag.

Var den bra? Hade den fått mig att fastna i historien? På vilket sätt har mitt skrivande förändrats sedan dess? Hur har jag förändrats?

 

Jag funderade på det där en stund. Ställde mig med ansiktet mot den glittrande Vättern och försökte komma ihåg vem Liselotte var då – 22 år gammal och precis i början av det som skulle bli ett yrkesliv.

Jag minns lusten. Den starka önskan att få skriva på mitt sätt, utan allt för inskränkande regler eller pekpinnar. Jag minns kreativiteten som flödade fritt och jag minns stoltheten när mitt skrivande växte.

Och jag log, där jag stod med det nu 47-åriga ansiktet mot Vättern. För jag kände att den där lusten finns kvar, kanske starkare än någonsin. Lite annorlunda, med nya mål, men lika stark.

 

Och jag log när jag tänkte på att den där unga tjejen som då precis börjat lära sitt yrke nu stod på exakt samma plats, men i startgroparna för att i stället lära ut.

För 25 år sedan satt jag på Ellen Keys Strand – som elev.

Nu är jag tillbaka för att förbereda mina skrivarkurser – i rollen som lärare och inspiratör.

 

Det kändes så förbaskat rätt. Så lustfyllt, jublande och underbart rätt! Så jag bredde ut mina armar mot vattnet, dansade runt lite grand till övriga besökares förtjusning, och tackade Vättern för lusten och gåvan att skapa! Och jag kände så tydligt att Livet vill mig väl bara jag lyssnar på vad som verkligen gör mig lycklig!

 

Ha en fin söndagkväll, ni alla underbara lustfyllda läsare!

 

Puss på bäckenet!

Liselotte Erndin
lerndin@gmail.com
Inga kommentarer

Sorry, the comment form is closed at this time.